JEM-guld, VM-kval och svenskt rekord

Senaste tio dagarna har varit rätt skapliga för Andreas Kramer. Men vi tar det från början. Jag kommer här också ge en lite djupare inblick i vad som egentligen har hänt den här sommaren.

Andreas Kramer kom hem från ett månadslångt höghöjdsläger i Flagstaff, USA, i början av maj. Det sista som hände innan hemkomst var att han tävlade och inledde med 1:47.30 på Payton Jordan Invitational. Han gjorde det med bara ett traditionellt banpass i kroppen och genom att planenligt gå mer bakifrån, något som vi pratat om att utveckla. Andreas har sedan han var väldigt ung (nu snackar vi 10-12 år) varit en frontrunner och han gillar det. Snabbheten är också något som vi jobbat på under senaste året och kommer fortsätta jobba på utan att för den sakens skull försaka andra delar.

En krånglande hälsena gjorde dock att vi fick planera om lite. Istället för att börja tävla hemma i Europa i slutet av maj fick han stå vid sidan om banan den 10 juni när Sävedalens AIK, Andreas förening, arrangerade Folksam Challenge Göteborg där Jake Wightman från Storbritannien sprang 1:45.82 och underskred kvalgränsen till VM i London med 8 hundradelar. Där och då kändes både VM och en framskriden placering på JEM en bit bort, även om Andreas hade kommit igång med intervaller på grus och precis gjort sitt andra kvalitetspass.

Hälsenan svarade dock bra, mycket på grund av bra behandling och han hann få några bra pass i benen. Med några dagars varsel så bestämde vi oss för att han skulle springa Bauhausgalan i Stockholm. Upplägget där blev defensivt, vi visste ju inte var han låg, och fokus var också på att om möjligt försöka ta en plats till Lag-EM. Andreas avslutade dock väldigt vasst, 26.95 sista 200 m och gick snabbare än övriga löpare i fältet. 1:47.35 var därmed med mersmak. Plötsligt kändes en framskjuten placering på JEM inte alls lika långt borta och han var ju faktiskt bara 1.45 sekunder från VM-gränsen.

Vi fortsatte att köra på grus. Gruset i Skatås är snabbt och vi har hyfsat uppmätta markeringar. Det gick fort på passen, det märktes och utan tvivel fanns mycket av det som byggts upp under vintern kvar, inklusive den utvecklade snabbheten. Det blev en tredje plats på Lag-EM där han höll bra mot Mark English (som hade VM-kvalat) och Andreas Bube (medaljör på inomhus-EM) på de sista 200 metrarna. Andreas mötte bland annat Bube inomhus på inomhuslandskampen, förvisso en dag där han inte mådde helt okej, men nu var han mycket närmare och gav dessutom Bube en lång sista kurva utan större problem.

Sista tävlingen innan JEM blev Sollentuna GP. Vi pratade om seger och med tanke på blåsten så pratade vi också om att avvakta lite. Han hade ju avslutat bra i de loppen han sprungit. Ingen gick direkt efter haren heller och med en vass avslutning sista 200 m och ett lysande upplopp tog han hand om segern. Här finns också bakgrunden till att Andreas sprang med sådan pondus som han gjorde i JEM-finalen. Hade det här varit året innan så hade han kanske inte haft tryggheten att veta att han också är en vass avslutare. Nu visste han att han kan ha en växel till att lägga in även mot bra motstånd.

Träningen inför JEM gick bra och han gjorde nu några kvalitetspass på bana. Bland annat slängde han iväg en 400-ing på 49.4 mitt i ett pass. Officiellt har Andreas sprungit 49.27 men han hade 47.9 som öppning på en 500-ing i vintras innan JEM så kapaciteten är en helt annan än vad perset säger. Väl på plats i Bydgoszcz var det på bekant mark, nämligen där Andreas sprungit JVM året innan. Han hade i och för sig inte lyckats ta sig till final men väl varit bästa löpare från Europa i det mästerskapet.

I försöken hade Andreas näst bästa tid och mötte den statistiska trean och fyran i hela tävlingen. Även om vi trodde att det fanns chans att gå vidare på tid så ville vi ändå att loppet skulle gå tillräckligt fort. 53.5 hade varit en perfekt öppning sa vi, långsammare än så så är det svårt att avsluta så att det går på 1:47.5, en tid vi trodde skulle räcka till avancemang. Nu gick det snabbare första 400 m, 51.51, något han sen nog skulle ha nytta av inför finalen. Löpningen var ändå avslappnad och fin första varvet utan att trycka på särdeles och han höll bra sista varvet och kunde också hålla undan till heatvinst. Dessutom på ett nytt pers 1:46.93. En nyckel här, även om hälsenan kändes bra, var att det blev en vilodag mellan försök och final. Dagen emellan var Andreas ute och gick och joggade väl någon kilometer.

Finaldagen skulle vinden vara ganska snäll vilket var någon som vi uppskattade. Hans öppning på 51.51 var den klart snabbaste i försöken och har man sett Andreas innan så vet man att han är offensiv. Andreas är trygg i den rollen och har nyttjat den till sin fördel många gånger. I mitt bakhuvud har också funnits att vi skall kunna nyttja det till fullo någon gång. Och nu kändes det som att det var dags. Det kändes också som att det inte fanns någon annan som skulle ha lust att ta ett kommando i loppet. Något som skulle innebära att han inte skulle behöva tokrusa i början för att få positionen i front.

Så blev det också och Andreas kunde kontrollera från spets och det blev lite stökigt bakom. Spanjoren föll. Just att någon skulle ramla fanns inte med i kalkylen men allt annat var precis så som det var tänkt från vårt håll. Några svängde upp utvändigt men ingen av de förmodat svåraste killarna. Ingen gjorde heller ett ordentligt försök att utmana om ledningen så Andreas fortsatte att ha befälet från front. Med 100 m kvar trampade han gasen i botten och rann ifrån det övriga fältet. Daniel Rowden, en kille som gjort samma juniormästerskap som Andreas, avslutade dock riktigt vasst sista 50 m och de här två killarna var nog de som hade renast lopp – Andreas från täten – Rowden från positionen längst bak. Rowden nådde fram, var nog egentligen förbi men reglerna säger att den vars bål som är längst fram vinner och precis som mot Kalle Berglund vid inomhus-SM, i kampen mot Markus Einan vid nordiska juniormästerskapen ifjol eller för den delen mot Oskar Rosenlund i första USM-finalen inomhus som P15 gör Andreas en riktigt bra fällning och vinner med 1 hundradel.

Även om Andreas själv sagt att han inte riktigt trodde att han skulle kunna vinna innan så sprang han loppet för att kunna vinna det. Det hade också varit ett bra sätt att ta en medalj på men siktet var ändå inställt på en så bra placering som möjligt.

Nu var så klart tanken på att försöka hitta en bra tävling. Heusden-Zolder hade tidigare sagt nej och jag började också scanna av med mina kontakter. En B-final vid Monacos Diamond League-tävling var möjlig vilket vi fick reda på på onsdagen, två dagar innan det loppet, men samma dag gav också Heusden klartecken att han får en plats. Beslutet föll på Heusden. Stort tack till Andreas managers (Wessfeldt/Funke/Olsson) för jobbet med att få in Andreas i en bra A-final.

Väl i Heusden var det ganska blåsigt under dagen och med regnmoln över himlen. I callingen så började det ösa ner och även under loppet föll regnet tungt från himlen. Vinden var dock okej och när världens bästa hare, Bram Som, finns på plats så finns inte så mycket att tveka på. Andreas var ju vid det här läget den som hade sämst personbästa i fältet av de internationella löparna men han var ute efter att springa fort. Så när de andra tvekade tryckte han till och tog rygg på Bram. Tempot var cirka 51 sekunder efter 400 m och med 300 m kände sig Andreas stark. Han började svänga ut på höger sida om Bram som samtidigt var på väg ut för att ge plats åt de andra löparna. Han såg att Andreas var på väg och klev inåt i banan igen. In på upploppet så svängde Andreas ut i ledningen men Willy Tarbei, ungdomsvärldsmästare, JVM-tvåa och med ett årsbästa på 1:44.86, d.v.s två sekunder bättre än Andreas när startskottet gick, kom och kunde passera med en halvsekund. Andreas tid 1:45.75 innebar dock VM-kval och den tredje bästa tiden av en svensk någonsin. En dryg sekund snabbare än vad han någonsin sprungit tidigare. Dagen efter fick han klartecken till VM där 800 m tävlingarna inleds med försök den 5 augusti på Olympiastadion i London.

En tävling till var dock inplanerad – nämligen Karlstad GP. En tävling där Andreas satte personbästa förra året och som är speciell på så sätt att jag är ansvarig för att sätta ihop startfältet på medel/lång tillsammans med Johan Engberg som ansvarar för hela galan. Att få 1.46-löpare till de här tävlingarna är inga problem. Det är många som är i Europa och vi måste tacka nej till många. Nu när det finns svenska löpare som ligger runt 1:45-1:47 så kan vi med gott samvete bygga en snabb A-final. Något jag är glad för är att Johan Engberg dessutom gett mig möjlighet att bygga upp en riktigt bra B-final att nyttja för svenskar och nordbor som ej får plats i A-finalen. Förra året var första året, då fick vi inte riktigt den utdelningen jag hoppades på men i år så sprang både en norrman (årsbästa) och en svensk på 1:48.4 och då har den helt fyllt sitt syfte. Dessutom en till svensk för första gången under 1:50. För två år sedan vann man B-finalen i Karlstad på 1:51. Då var det ett stort grap mellan A- och B-final (nästa steg får vara att sprida tävlingen så bra internationellt så vi får till en vassare C-final).

Att få in löpare som springer 1:45.5 eller snabbare är dock inte lika lätt när tävlingen som nu ligger 11 dagar innan ett VM skall inledas. Många har tävlat klart inför och tränar hellre på och några utav de tidigt klara hade problem med att få sitt visum i tid. Jag fick jobba in i det sista och ärligt talat blev fyra av de sex internationella löparna 100 % klara bara några dagar innan tävlingen. Willy Tarbei, den ende jag trodde skulle utmana Andreas till ett svenskt rekord, kom in morgonen efter loppet i Heusden och var en av de sista in i A-finalen.

Något som vi i de loppen jag arrangerar satsat mycket på är farthållningen. På 800 m loppen vill jag helst ha 800 m löpare, sådana som är precis utanför A-finalen brukar vara perfekta och denna gången hade vi förmånen att få Harun Abda, USA, en kille som själv sprungit på 1:46.64 i år, att ställa upp.

Willy Tarbeis management hade önskat 50.5 första 400 m och vi hade en liten förhoppning om att de skulle gå mot den bonus som fanns om man vann på 1:44. Vädret visade sig vara riktigt bra med lite vind och lagom värme i luften. Med den formen som vi visste att Andreas hade så var därför plan B, att om ingen annan gjorde något, att gå efter haren Abda. Så blev det också och Harun öppnade på 50.1 med bara Andreas kloss i rygg. Andreas såg stark ut och vi hade sagt att han skulle gå förbi Harun om han kände att Harun tappade lite tempo. Samtidigt var Harun tillsagd att gå av invändigt så att inte samma lilla trassel som i Heusden skulle inträffa. Andreas gjorde också så att han passerade Abda och han passerade 600 m på 1:16 höga och såg hur stark ut som helst. Han hade skapat en lucka ner till Tarbei som var den som var närmast. In på upploppet bars Andreas fram av Tingvallapublikens jubel, det högsta han någonsin upplevt. Han stumnade lite sista 50 metrarna, knälyftet blev lägre och Tarbei kunde passera för andra gången på 3 dagar men vad gjorde det när klockan stannade på 1:45.13. Nytt svenskt rekord med 32 hundradelar och personligt rekord med 62 hundradelar!

Andreas kände sig innan loppet inte helt fräsch och första varvet, som gick fort, kändes också fort. Trots det håller han riktigt bra i 750 meter och det är tillåtet att stumna lite på slutet när man springer på 1:45 låga. Loppförberedelserna var inte helt som de brukar heller. Eftersom att VM stundar fick han i alla fall köra distans båda dagarna innan – normalt sett har han en vilodag en eller två dagar innan tävling.

Även om den senaste dryga veckan är det största som hänt i Andreas idrottsliv så är han förhoppningsvis bara i början av sin karriär och att det som händer nu hänt var kanske inte helt självklart i början av sommaren med den uppladdning som varit. Andreas lopp i Karlstad såg otroligt bra ut och det är så stor skillnad i löpningen bara för ett år sedan. Samtidigt så känns det som att det finns en hel del utvecklingspotential till och det finns saker att skruva upp. Det viktiga – och det har också varit nyckeln till att han utvecklats år efter år – är att låta saker ta tid. Det är ingen idé att stressa fram något utan nyckeln ligger i kontinuiteten. Som tränare kan jag inte säga exakt hur långt han kan nå. Men jag sätter inga gränser. Inga gränser alls.

Bannister Running är en löpgrupp i Göteborg med Per Skoog som huvudtränare. I den ingår aktiva från olika klubbar. De nämnda aktiva i artikeln har följande klubbtillhörighet.

Andreas Kramer, Sävedalens AIK

Text: Per Skoog
Foto: Deca Text & Bild (1,2,4), Lisa Bergdahl (3), Richard Andersson (5)