När beslutet kom onsdagen den 3 juli 2024 att åtta friidrottare nekades sin plats till OS (kompletterades med en nionde den 7 juli) av Sveriges Olympiska Kommitté var vi nog många som undrade vad som egentligen hade skett. Hur hade man kommit fram till detta beslut?

Jag har gått igenom exakt den data som man haft tillgänglig när man har satt gränserna och efter att ha analyserat den är det än svårare att förstå hur man verkligen kom fram till det beslut man har tagit. Mer och mer tyder på att det baserat på fakta borde ha skickats ett par hinderlöpare till Paris. Och det är inte bara jag som tycker det. Även en ansedd friidottsexpert som A Lennart Julin reagerar mot hur man har gjort uttagningarna (se nedan kapitel 3).

Eftersom att det är mycket text går jag nedan igenom lite mer kortfattat vad de olika kapitlen handlar om. Även om jag självfallet skriver ur mitt eget perspektiv som tränare för två av hinderlöparna som kunnat tas utav SOK, men som nekades plats, så är det mesta baserat på ren tillgänglig data.

Min egen reflektion efter denna process är följande:

Vi tränare, aktiva och andra ledare inom våra specialförbund inom olympisk idrott behöver bli mycket bättre på att dela med oss av tillgänglig fakta och kunskap till media, allmänhet och givetivs de som till slut fäller avgörandet kring våra aktivas olympiska framtid. Helt naturligt besitter vi en del detaljkunskap som är svår att tillskansa sig om du inte är väldigt intresserad eller rent av lite nördig. Det kräver ett intresse för idrotten som kanske inte alltid sätts som krav hos ens arbetsgivare. För den olympiska idrottens bästa behöver vi hjälpas åt här.

Vi tränare och idrottarna kan inte lita på att de kriterier som sätts upp är satta på ett för idrottaren rättvist sätt. När gränser kommer är det inte naturligt att vi  granskar dem under lupp, men tydligen är det det vi måste göra. Min egen reflektion när de kom var att ”okej de är tuffa men det är möjligt”. En av våra aktiva hade varit inom det så kallade spannet under året innan. Vi invaggades nog lite i en falsk trygghet, inte minst de sista veckorna in mot uttagningen. Vi som är djupt insatta och även experter som A Lennart Julin (se hans kommentar i kapitel 3 nedan) var nog beredda på ett klart positivare utfall än vi nu fick. Hade vi vetat detta hade vi så klart kunna förbereda tunga material som det här på förhand. Vi kommer aldrig tillåta oss att göra det misstaget igen.

Lärdomen till kommande mästerskap är att vi är tvungna att agera ”Uppdrag Granskning” lång tid i förväg för att se till så att de som sätter gränserna gör det på ett korrekt sätt. Det här är inget vi får betalt för eller som ingår i vårt uppdrag via föreningarna men det är tyvärr ett jobb som vi kommer att behöva göra för rättvisa chanser för idrottarna att få representera sitt land. Den här genomgången, och inte minst kapitel 2, visar att Sverige aktivt nu säger nej till rätt stora chanser för topp-12, baserat på en jämförelse med VM i Budapest. Framförallt blir det tydligt att vi säger nej till topp-12-kapacitet i Paris 2024. Jag tror inte man har gjort det fullt medvetet från SOK:s sida. Jag tror man har kommit fram till det man nu kommit fram till grund på grund av att man inte vetat bättre. Hade man kommit fram till samma beslut om man själva analyserat samma sak som jag nu här gjort? Jag hoppas att berörda personer med intresse går igenom den här informationen och kommer med en kommentar efteråt i så fall. Just nu satsar idrottare mycket pengar på att kvala in till OS men blir dubbelt bestraffade när de inte tillåts tävla trots att de har kvalificerat sig.

Hur som, vi är förbaskat tidigt ute inför OS i Los Angeles 2028. Det kan ingen säga något om. För min del så blir de här dokumenten också ett underlag att gå igenom längre fram och att ta med sig i diskussioner inför kommande OS-uttagningar och även innan gränserna sätts. Förhoppningsvis så kommer det inte behövas, utan svensk idrott kommer besluta att vi kan göra uttagningarna på ett mycket mer vetenskapligt sätt än 2024. Just nu så bjuder sättet vi tar ut risk för att det blir mågna fel. Jag hoppas att dessa kan minimeras så mycket som möjligt i framtiden.
 
Kapitel 1 – Rankingsystemet
Kapitel 2 – Det perfekta mästerskap (att jämföra med)
Kapitel 3 – Leos Olympiska Dröm
Kapitel 4 – Vidars 2024 (kommer)
Kapitel 5 – Vilket land har analyserat fel?
Kapitel 6 – Mohamed och Gärderud – vi kan bli bäst i världen
Kapitel 7 - Sverige – en av världens bästa hindernationer (kommer)
 
Kapitel 1 – Rankingsystemet
Jag går här igenom hur rankingsystemet fungerar men jag inleder lite om friidrottens position i världen som stor global idrott och vad det innebär konkurrensmässigt för de som har valt att utöva den idrotten. Friidrotten presterade vid OS i Tokyo, bättre än svensk olympisk idrott i genomsnitt vilket bör anses vara en kvalitetsstämpel på det jobb som aktiva och tränare gör.
Vi går också igenom bland annat vad det innebär för en aktiv att inte få chansen i ett internationellt mästerskap där Simon Sundström tas upp som exempel. Trots att Simon hade 5.5 sekunder sämre årsbästa förra året än i år så tog han sig till VM-final (slutade på en 15:e plats) och presterade ett nytt personligt rekord. Den prestationen genererade värdefulla rankingpoäng som han burit med sig in i 2024. Nu med en förvägrad OS-start så hindras svenska aktiva att få möjligheten att förbättra sina möjligheter att kvalificera sig till kommande mästerskapet, för att inte tala om vilka andra möjligheter man fråntas, inte minst ekonomiska sådana, något som SOK själva kommit fram till via rapporter. Det blir alltså ett moment 22.
 

Kapitel 2 – Det perfekta mästerskap (att jämföra med)
Detta kapitlet började skrivas den 5 juli, två dagar efter att SOK:s besked kom att inte skicka några hinderlöpare. Här går vi igenom Budapest 2023 där förutsättningarna var exakt likadana som vid nomineringstidpunkten 2024, nämligen att 17 löpare under mästerskapsåret hade klarat SOK:s nomineringsgräns.

Utav dessa tog sig nio aktiva in sig topp-12 vilket får till följd att tre platser togs av löpare som låg utanför 8:15.51. Det visar sig att placering 8-10-12 kommer från motsvarande årets spann (8:15.52 – 8:19.12). Årsbästa för de tre är 8.17.40, 8:16.78 och 8:17.14. Detta skall jämföras med de tre bästa svenskarna i år - 8:16.94 (Emil Blomberg), 8:17.15 (Simon Sundström) och 8:18.23 (Leo Magnusson). Dessutom är personen på 10:e plats den enda som har mer än ett lopp i spannet. Han är den enda av de tre trots att deras kvalperiod sträckt sig längre än kvalperioden för OS i Paris som ju slutade 30 juni. Personerna som slutar 8:a och 12:a har alltså exakt samma förutsättningar att ta sig in som de bästa svenskarna. Rent statistikt skiljer det inget mellan dem.

Slutsatsen är alltså att svenskarna håller samma nivå som andra hinderlöpare som året innan tagit sig in just topp-12. Detta visar hur SOK:s egna kriterier helt enkelt är fel uppsatta. För borde det inte vara så att en person som visat kapacitet att komma topp-12 borde anses ha topp-12-kapacitet?

Vi går också igenom hur SOK har beslutat att beräkningen skall göras och kan tydligt peka på bristerna i detta beräkningssätt. När man väljer att inte använda sig av spannet och annan bedömning blir nomineringsgränsens tillverkningsmodell avgörande och om det finns brister i det så drabbar det de aktiva.

Slutsatsen blir att troligtvis har rätt kunskap inte funnits hos dem som både bestämt hur gränserna skall sättas och hur man sedermera skall ta och analysera de aktuella OS-deltagarnas prestationer för att kunna göra bedömningen om de har kapacitet för topp-12. Se gärna kapitel 5 för en lite mer internationell jämförelse som skulle kunna anses stödja denna teori.

Kapitel 3 – Leos Olympiska Dröm
Det här kapitlet går igenom Leos resa från hindercomeback till att på sista tävlingen för första gången göra sig själv uttagningsbar till OS i Paris.

Vi går igenom specifikt de sista veckorna som är intensiva och belyser också hur Leos ekonomi för att kvala till Paris överensstämmer med SOK:s egna analyser av svenska olympiska idrottares utmaningar rent ekonomiskt. Samtidigt belyser vi SOK:s egna ansvar i att fortsatt katalysera dessa ekonomiska utmaningar genom att jobba emot idrottarna genom deras olympiska uttagningsprocess där de hellre fäller än friar.

Slutligen så innehåller också kapitlet en kommentar av A Lennart Julin som får anses vara en av de tyngsta av en utomstående person (han har ingen personlig vinning på att det skickas hinderlöpare till OS):

FRIIDROTT ÄR INTE BARA MATEMATIK!
 
Dvs man måste alltid se vad som ligger "bakom" resultatsiffrorna. Framförallt spelar ju vädret in kraftigt (vind, regn, kyla). Men i synnerhet på medel/lång (där man tävlar man-mot-man på samma yta) handlar också mycket om sammanhanget och tävlingens karaktär.
 
Att göra en tid när man kommer 8:a/10/12:a efter att ha "åkt med en bit ned i ett tåg" är något helt annat än att göra samma tid som vinnare.
 
Att Leo inom några få dagar vinner två internationella lopp på 8:18/8:21 där på pappret mycket mer meriterade utländska löpare också jagar prestationer som förbättrar deras möjligheter att komma med till OS är något som absolut borde ha vägts in.
 
Och att bara någon vecka senare i kamp med två andra OS-aktuella svenskar ta hem SM-guldet på nytt mästerskapsrekord (8:22) efter att ensam ha dragit sista fem varven en blåsig dag är verkligen något som imponerar stort och tydligt indikerar att den tidsmässiga kapaciteten utvilad i ett hänglopp i vindstilla är klart under både SOK:s och WA:s direktgränser.
 
Att dessa tre vinnarlopp - två internationella plus SM - inte värderas högre än de nominella resultatsiffrorna är för mig fullständigt obegripligt.


Kapitel 4 – Vidars 2024 (kommer)
 
 
Kapitel 5 – Vilket land har analyserat fel?
Här går vi igenom hur Sveriges gränser ligger till, dels allmänt mot andra länder så som Storbritannien, dels specifikt så som på hinder.

Sverige har i 23 av 42 fall tuffare kvalgränser än Storbritannien trots att Storbritannien strävar efter topp-8-nivå och Sverige topp-12. Ett av landet måste alltså ha analyserat fel när man tagit fram sina gränser.

Vi går också kort igenom Sveriges medaljfacit sedan 1896. Det visar sig att det är 40 år sedan Sverige presterade på topp-12-nivå här. När det gäller olympisk sommaridrott, om SOK skall anses vara ytterst ansvarig, så har alltså inte den topp-8-nivå man strävar efter varit en framgångsfaktor. Kanske är det dags att tänka nytt? Kanske kan vi bättre ta tillvara på de idrottstalanger som finns i vårt land och ge dem inspiration att uppfylla sin drömmar?


Kapitel 6 – Mohamed och Gärderud – vi kan bli bäst i världen
Frågeställningen här gällde om det är rimligt att Sverige kan få fram en absolut världsstjärna på hinder som slåss om globala medaljer och detta till och med inom fyra år. Svaret på den frågan är ja, det är faktiskt möjligt baserad på tillgänglig data.

Världsnivån på hinder de senaste åren ligger på samma nivå som de bästa svenskarna någonsin har presterat. Samtidigt så ligger svenskarna nu väl i fas med det som Gärdrud och Mohamed presterade 3-4 år innan sina bästa säsonger. Det är alltså fullt möjligt att vi i Sverige kan få fram en hinderlöpare till Los Angeles 2028.

Vi diskuterar lite de utmaningar som finns där att komma in i rätt tävlingar för att få möjlighet att prestera tiderna är den främsta. Tyvärr så sätts nu käppar i hjulet då Sveriges löpare inte får chansen i Paris och att därmed förbättra sina positioner i världen.

Kapitel 7 – Sverige – en av världens bästa hindernationer (kommer)
Jo, vi är faktiskt det.

Mustafa Mohamed 8:05.75, Anders Gärderud 8:08.02 och Dan Glans 8:15.32. De är nu när vi skriver den 26 juli 2024 de tre snabbaste tiderna på 3000 m hinder genom tiderna i Sverige. Det är tre klassiska hinderlöpare där Anders Gärderuds OS-guld och världsrekord från Montréal 1976 är den största mästerskapsframgången i grenen även om Mustafa Mohamed underskred hans tid 2007 och satte det gällande svenska rekordet 8:05.75. Samma år blev Musse fyra på VM i Osaka. Hans bästa hindermerit någonsin. Glans var sjua i Gärderuds världsrekordlopp på 8:21.53. Två veckor senare noterade han vad som skulle bli hans livs snabbaste lopp, 8:15.32.

Om vi på något sätt skall ha något att skriva om här så behöver vi analysera hur sannolikt det är att det i framtiden kan bli en svensk hindermedalj, d.v.s det som är SOK:s uttalade mål. Hur mår egentligen svensk hinderlöpning och vad har det för framtidspotential?
 
Först behöver vi klargöra vad som har krävts för medalj och jag har tagit fram medaljörerna från de senaste 20 årens mästerskap, ända bak till Mustafa Mohameds OS-debut 2004 i Athen och framåt.

Många idrottare som SOK valde att inte anmäla till årets OS har uttalat att det känns som att Sverige (SOK) inte tror på dom. Sitter SOK kanske på en kunskapsbank som gör att de kan göra väl avvägda beslut? Eller tas besluten på någon form av magkänsla och inte på tillgänglig kunskap?

På det kan de bara själva svara på. De aktiva har fortfarande inte fått en individuell förklaring till varför de ej får åka utan bara en allmän förklaring som har felaktig data (överensstämmer ej med den som fanns tillgänglig det datum beslutet togs) och som inte tar hänsyn till de olika personernas individuella prestationer eller förutsättningar att prestera på OS i Paris.

Här är då statistiken baserad på bronsmedaljörerna från OS i Aten 2004 fram till VM i Budapest 2023. Tiden till vänster är den tid de har presterat på mästerskapet i finalen. Självfallet har loppen haft olika karaktär och därför är exempelvis Conseslus Kiprutos tid från VM i Eugene på 8:27.92 irrelevant, hans årsbästa på 8:08.76 säger mer. Denna form av beräkningsmodell ligger också till grund för hur OS-gränserna 2024 togs fram. Läs gärna mer om det och det bristfälliga sätt de tagits fram i kapitel 2.

Här är de senaste årens bronsmedaljörer på internationella mästerskap. Man kan se att nivåerna går lite i perioder. Just nu exempelvis så har internationell hinderlöpning två stora giganter i form av Soufiane El Bakkali och Lamecha Girma. El Bakkali är förvisso ”bara” nia genom tiderna på 7:56.68 medan Girma slog världsrekord med 7:52.11 förra året vid Diamond League i Paris. Men det är El Bakkali som har vunnit OS i Tokyo (2021)  samt VM i Eugene (2022) och VM i Budapest (2023). I samtliga fall före just Girma som alltså tagit tre raka silver.

Som synes har det de senaste nio mästerskapen levererats olika bronsmedaljörer. 2015 och 2022 har det varit mästare på nedgång. Brimin Kipruto (2015) vann OS i London 2012 och Conseslus Kipruto (2022) vann OS 2016.

Det intressanta är så klart att kolla på de senaste mästerskapen. Efter att Evan Jager tog bronsmedalj 2017 i London har nivån för brons inte varit allt för hög. Dessutom var Jager det året världsetta på 8:01.29. Han var alltså en guldfavorit som blev trea. Kipruto som vann hade 8:04.63 som årsbästa och en 21-årig El Bakkali som tog silver hade gjort 8:05.12 inför. Därefter följer sedan fyra mästerskap mellan 8:04.82 och 8:08.76 om vi bortser från 2021 där Benjamin Kigen hade 8:15.09. 2021 var ett covidår så jämförelsen med de andra åren känns inte helt rättvis. När man kollar topp-17-nivån då (så många som nu har klarat nomineringsgränsen) så finner man en skillnad på cirka 3 sekunder mot topp-17-nivån nu.

Mustafa Mohamed och Anders Gärderuds personbästan hade alltså varit i paritet med de tiderna bronsmedaljörerna nu de senaste mästerskapen gjort inför mästerskapet. Då är nästa relevanta fråga att ställa - hur gamla var Mohamed och Gärderud när de gjorde sina livs lopp?

Fotnot: I flera grenar har nya kolfiberskor påverkat resultatutvecklingen men en sådan tydlig tendens syns inte på hinder när det gäller vad som krävs för att ta medalj. Just därför är den historiska tillbakablicken högst relevant då det som sagt är tider på Mohameds och Gärderuds högsta kapacitet som nu krävs för att slåss om medalj.

Som synes så var Mustafa Mohamed 28 år, Anders Gärderud 30 år och tar vi med även Glans så var han 29 år när han sprang sin snabbaste tid. Blomberg som sänkte sig med över tre sekunder i år är 32 år och Sundström och Magnusson är båda 26 år. Vidars personbästa är från han var 25 år. Han sprang förra året ett par tiondelar över det när han var 27 år och även om han inte slagit pers än har vi diskuterat i en artikel om honom att han aldrig har haft den nivån han nu har bortsett att han saknar ett riktigt snabbt lopp som bekräftar det.

4:an ned till 7:an är alltså aktiva idag och sannolikheten att listan kommer se ut så här om fem år är låg. Om topp-3 just nu i Sverige genom tiderna kunde prestera som allra bäst vid 28-30 års ålder, i världsrekordlöparen Anders Gärderuds fall alltså som 30-åring så borde det kunna gälla även svenskarna. Vidar Johansson är två år yngre än Gärderud var som bäst och 5-6 år yngre än några av de som är äldst på OS-rankingen nu. För vid OS i Los Angeles så är alltså Emil 36 år, Simon och Leo är 30 år (som Gärderud var som bäst) och Vidar är 32 år (som Emil nu). Finns det någon chans att på 4 år ta så stora kliv så att du kommer ner på Mohamed och Gärderuds tider och faktiskt vara en medaljkandidat?

Svaret är…. ja!


Här är statistiken vad de alla har gjort som 26-åringar. Leo och Simon fyllde 26 år tidigare i år (de är båda födda samma dag, 4 februari 1998). Detta är alltså fyra år innan Gärderud slog sitt världsrekord. I Mustafas fall är det två år innan han sprang sitt svenska rekordlopp.

Den snabbaste 26-åringen genom tiderna är alltså Mustafa Mohamed som 2005, alltså bara två år innan hans svenska rekord på 8:05.75 sprang på 8:15.51 vilket var personbästa med 2.5 sekunder jämfört med året innan. Simon och Leo skuggar sedan med årets tider medan Vidar är fyra, en dryg sekund före Gärderud. Blomberg, som tog ett stort kliv framåt 2021, är med 8:36.84 precis före Glans. Det skall sägas att det kan finnas några emellan Gärderud och Blomberg men vi kikar lite mer specifikt på dem som nu är topp-7 genom tiderna. Inte minst Mustafa är intressant.

En 24-årig Mustafa sprang 2003 på 8:23.35 och fick då chansen att springa VM. Noterbart är att hans tid inte hade räckt till att slå sig in i det svenska VM-laget 2023 och absolut inte i OS-laget 2024, baserat bara på hans tid.

OS-året 2004 kan man läsa följande artikel i Expressen den 1 augusti.

Noterbart. Vid tillfället är Mustafa 25 år och det finns inget framtidskriterie. Han är vid tillfället ett år äldre än en nu 24-årig Emilia Lillemo som via två återbud kom in på rankingen till OS i Paris men som fick ett slutgiltigt nej från SOK. Med dagens mått mätt är han alltså inte ett framtidsnamn (så som SOK behandlar åldrar just nu) som skulle kunna anses gå på ett framtidskriterie.

Mustafa har heller 2004 inte klarat någon av de nomineringsgränser eller ens det spann som nu finns 2024. Gränsen är 8:15.51 och spannet är mellan 8:15.52-8:19.12. Dessutom så är kriterierna på den här tiden tuffare, det är ju topp-8-kriterie som gäller från SOK:s sida och inte det topp-12-kriterie som införts nu till 2024.

Den analytiske ställer så klart frågan, men hur var nivån 2004 jämfört med 2024? Och här talar det ändå till favör för en uttagning av Mustafa, men bara delvis. Han hade, utav de som sprang mästerskapet den 15:e bästa tiden inför. Jämför det med SOK:s nomineringsgräns som 17 personer i världen har klarat i år (där satte alltså SOK till slut sin gräns för att ta med hinderlöpare). Om 17 personer är gränsen för topp-12 nu så borde gränsen varit tuffare satt än 15:e årsbästa för Musse som ju hade topp-8-kriterium? Eller så är det helt enkelt så, vilket vi har kunnat visa på flera olika sätt, att gränserna nu är felaktigt satta och att likaväl som Mustafa fick åka som 15:e man på ett topp-8-kriterium då så borde Sverige (SOK) valt att skicka hinderlöpare nu på sitt topp-12-kriterium som stöd.

Var det fel att skicka Mustafa Mohamed till Aten? Nej, verkligen inte. SOK valde att fria istället för att som nu fälla och Musse tackade med att ta sig till final genom att springa på 8:19.37 i försöken, 6 hundradelar över pers och sedan blev han 13:e i finalen på 8:18.05, d.v.s nytt personbästa. Det är några tiondelar snabbare än Leo Magnussons tid nu i år som trea i Sverige och cirka sekunden långsammare än Emil Blombergs och Simon Sundströms tider i år som inte kvalificerade dem till Paris.

Två bilder är relevanta att kika på.

Här är Mustafas resultatutveckling på hinder. Mustafa är född 1979 och som tidigare nämnt 28 år när han slår sitt svenska rekord 2007.

Och här är Mustafas tio snabbaste hinderlopp någonsin

En 25-årig Mustafa springer alltså på 8:18.05. För övrigt bara fyra hundradelar snabbare än Simon Sundström sprang i Zagreb förra året (8:18.09). De är alltså båda 25 år vid det tillfället. Som jämförelse så blir Mustafa 13:e på OS och Simon blir 15:e i VM-finalen. Påminner om nivån för medalj nu är på den nivån Mustafas presterat på som bäst. Skall tilläggas att världsettan Said Saif Shaheen aldrig sprang OS på grund av en konflikt över hans nationsbyte från Kenya till Qatar, ett meddelande som kommer på våren OS-året. Said slår med 7:53.63 världsrekord efter OS i Bryssel den 3 september. Paul Kipsiele Koech är därmed ytterligare en favorit som tar brons. Guldet tas istället av Ezekiel Kemboi som i fyra stora europeiska tävlingar sprungit på 8:11.03 som bäst. Han vinner OS-finalen på 8:05.81 och sänker senare under säsongen sin tid till 8:02.98 i Zurich, sex sekunder bakom Shaheen.

Kollar man på Mustafas utveckling så gör han 8:15.51 som 26-åring och 8:14.67 som 27-åring. D.v.s ganska små förbättringar även om han sakta närmar sig världseliten. Det stora lyftet kommer 2007 som 28-åring där han blir VM-fyra. Hans två bästa lopp 2007 är under 8:10 och 2008 följer han upp med att springa 8:11.10 vilket blir hans tredje bästa någonsin. Detta året kommer det vara få chanser för hindersvenskarna att sänka sig ner till Mustafas nivå som 26-27-åring då de ej får springa i Paris och de bästa loppen säkerligen kommer fyllas med många OS-löpare, men det är inte omöjligt för dem att komma dit ner om de får möjligheten i rätt lopp.

Noterbart är att Mustafa har tre lopp under 8:14.67 i sitt liv. Svenskarna nu ligger alltså bara ett par sekunder ifrån det just nu och vi pratar här om en kille som på tre år går från 8.18 till 8.05. Från global final till medaljkandidat. Det går alltså göra en sådan utveckling som svensk hinderlöpare. Och Mustafa är inte ensam om det.

För kollar vi Gärderuds samma data så får vi fram följande.

Här är Gärderuds resultatutveckling. Gärderud är alltså född 1946.

Och här är Gärderuds tio snabbaste lopp.

Som vi noterat innan så sprang en 26-årig Gärderud på 8:20.8. Precis som i Mustafas fall så är det sedan två år med ett par sekunders förbättringar ner till först 8:16.06 som 27-åring och 8:14.2h som 28-åring (det skall dock sägas att 8:14.2h var strax över dåvarande världsrekord). Sedan kommer, ur vårt nutidsperspektiv, lyftet 1975 med först världsrekord i Oslo på 8:10.4 den 25 juni och sedan sex dagar senare 8:09.70 på DN Galan. 1976 så kommer sedan ett av den svenska olympiahistoriens mest klassiska ögonblick, OS-guldet i Montréal på nya världsrekordet 8:08.02. Det skulle också bli Gärderuds snabbaste lopp någonsin.

Men kollar man på Gärderuds topp-10 så ser man att han har bara fyra lopp under 8.14. Och de kommer samtliga som 29-30-åring.

Personligen tror jag det med tanke på dagens mer skonsammare skor är möjligt att liksom, Emil, eller flera av de som nu som 35-36-åringar tog sig in på OS-rankingen, går att fortsätta utvecklas rätt långt upp i åldrarna om man bara har motivationen. En av anledningarna till att Sverige är en av väldens bästa hindernationer (separat artikel om det kommer) är att vi ligger långt fram utvecklingsmässigt när det gäller träning. Och tänk om vi kan få stöd att utveckla våra aktiva ytterligare 1-2 nivåer. Redan i år har svensk hinderlöpning tagit ett kliv framåt och då hade kalendern inte ändrats om från juni till juli när det skedde, d.v.s vi var egentligen bara halvvägs in i den. Och man är där man är idag utan ekonomisk stöttning via SOK. Andra halvan av hindersommaren kommer att kickstarta med OS i Paris utan svenskt hinderdeltagande.

Förutsättningarna blir annorlunda nu andra delen av säsongen. Hade de fått förtroendet att åka till Paris hade kanske någon kunnat ta det steget som Mustafa Mohamed till att börja med fick chansen att göra i OS i Aten. Det som just nu är den stora skillnaden mellan Mustafa och de fyra hinderkillarna rent generellt är att han blev bofast i de stora loppen under åren 2005-2008. Mustafas fyra snabbaste lopp 2005 kommer samtliga från nuvarande Diamond League (på den tiden hette det Golden League) eller VM. 2006 så kommer hans två enda lopp under 8.20 på Golden League. Hans snabbaste lopp i livet är satt i Heusden-Zolder (en klassisk tävling där Andreas Kramer för övrigt VM-kvalade för första gången 2017), men som nu inte brukar ha hinder på programmet. Mustafas 2-6:e snabbaste tider i livet är från Golden League, tre från Stockholm och två från Paris.

Sammanfattning:
Om världsnivån på 3000 m hinder fortsätter att vara densamma i ytterligare fyra år så är det fullt teoretiskt möjligt att vi kan ha minst en hinderlöpare som kan vara med och slåss om medaljer 2028 i Los Angeles. Det som dessutom ökar sannolikheten är att Sverige, som just nu kan anses vara topp-5 i världen bland hindernationerna, har flera aktiva som kan ta samma steg som tog Mustafa Mohamed tre år att ta och Anders Gärderud fyra år att ta. Svenskarnas nivå just nu är ett par sekunder från den nivån som Mustafa och Anders hade innan de tog det absoluta klivet in i världseliten. De tog båda det klivet från ett år till ett annat. Från 8.14 till 8.05 för Mustafa och från 8.14 till 8.09 för Anders. Svenskarna är nästan där eller i alla fall ganska snart.

Rätt tävlingar är ofantligt viktigt vilket vi har förklarat även i texten om Leo där vi går igenom i vilka lopp som man underskred kvalgränsen till OS  i Paris. De här tillfällena är idag väldigt få. Chansen att komma in i Diamond League efter OS i Paris har drastiskt minskat då Sverige väljer att inte skicka någon hinderlöpare till Paris. Vi tävlingsarrangörer (för jag jobbar med flera tävlingar på C-D-nivå) ser utan tvivel ett OS-deltagande och framgång där som något som kan avgöra att vi väljer en aktiv framför en annan till våra tävlingar.

Att vi får möjligheten att springa Diamond League på hemmaplan i Stockholm kan komma att vara helt avgörande i framtiden. Det borde, sett till hur världsnivån på hinder ser ut just nu, varit avgörande för redan nu i år, eftersom att det var där som Emil och Simon slog sina personbästan. Förhoppningsvis kan det vara ett viktigt lopp 2025 för att säkerställa att Sverige återigen har tre hinderlöpare med på VM i Tokyo, så som vi hade på OS 2021 och VM 2023 och hade haft möjligheten till nu även i OS i Paris.

Jag tror också att det som vi kommer komma fram till nu och som jag tror vi behöver ta ett krafttag till är wavelightteknologin. På alla de stora loppen (Diamond League men inte OS/VM/EM) finns wavelight, alltså ett ljusbaserat system som hjälper både harar och löpare att hålla rätt fart. Mitt team (vi arrangerar mycket mindre tävlingar och några av de som jobbar för mig är duktiga på att koda) har börjat kolla på en enklare inomhusvariant till att börja med som även skulle kunna vara fördelaktig på träning. Igår, 13 dagar innan Andreas Kramers OS-start så är jag pace på cykel på en 400-ing som skall gå på en specifik tid. Just igår lyckas jag hålla rätt fart men tänk om man även i en träningssituation skulle kunna ta hjälp utav det. På det sättet skulle Sverige kunna ligga i framkant för att på allvar kunna utmana de fyra största hindernationerna som just nu är USA, Kenya, Etiopien och Frankrike. Mer om det i en kommande artikel som sagt.

Avslutningsvis. Sverige är ett litet land sett till vår befolkning och vi måste bli bättre på alla sätt att ta hand om de talanger vi har. Sett till våra resurser så gör vi det fantastiskt bra redan nu, inte minst på hinder, men vi skulle med gemensam kraft kunna bli ännu bättre. Skulle vi kunna få med oss allting från politiker och idrottsorganisationer till att dra åt samma håll så skulle vi kunna nå de saker som jag behandlar här ovan. Det innefattar att låta de som faktiskt håller rätt nivå få chansen. Kunskap måste höjas bland beslutsbefattare men även bland oss som, kanske just nu inte arbetar fullt ut med detta, men som hade önskat att ha det som arbete i framtiden. Det är dock en helt annan diskussion som hade kunnat göra den här texten oerhört mycket längre. Så vi lämnar den därhän just nu. Att vi konstaterat att det är fullt möjligt att nå världseliten får vara den här textens viktigast slutsats.

Text: Per Skoog

Text: Per Skoog

Vi har tidigare konstaterat vid en jämförelse mellan 2023 års mästerskap och 2024 års mästerskap att Sverige potentiellt missar att ta ut personer som placerar sig 8-10-12:a på mästerskapet. Redan här kan alltså man ana lite oråd. För borde det inte vara så att om man kommer 8-10-12:a på ett mästerskap, och inför mästerskapet visar att man har den kapaciteten som krävs för det, då har man visat topp-12-kapacitet?

När Sverige väljer sista dagen att inte ta ut någon hinderlöpare på spannet så säger man alltså indirekt att man anser sig ha en fullständig kvalité i sina satta nomineringsgränser. Låt oss undersöka detta lite vidare.

Sverige är som sagt allmänt känt för att ha otroligt tuffa kriterier till OS. Detta härstammar åtminstone från 80-talet efter att ha fått vittnesmål från en tidigare förbundskaptenen i friidrott. Hur vida detta är en framgångsrik strategi är intressant att diskutera, något som vi skall kolla på lite nedan. För en av anledningarna till att Sverige har haft topp-8-kriterium fram till Tokyo 2020 är ju för att ” Uttagningar till OS ska ha medaljer till svenska OS-truppen som mål.” Det är det första som man skriver om i det avtal som upprättats mellan SOK och Svensk Friidrott och som presenterades för coach och aktiva i november 2023.

Vi återkommer till Sveriges framgångar som nation senare.

En sak som vi har pratat om och som inte minst Lennart Juhlin har kommenterat i artikeln om Leo Magnusson är ju följande paragraf som står i uttagningskriterierna.

Paragraf 7
Undantag från nomineringsgränser och nivåspann kan göras efter särskild
bedömning av situationen vid särskilda omständigheter. Ex. väder och vind vid
tävlingstillfället, få tävlingstillfällen på grund av skada/sjukdom, tidigare
mästerskapsmeriter. Vid dessa särskilda fall förs dialog mellan förbundskaptenen och
SOK’s sportchef, samt i ett andra steg med den aktive/tränaren, innan eventuell
nominering genomförs.


Om våra åsikter hade lyssnats på och om man hade lyssnat på vad som kan kallas expertis inom friidrott, exempelvis Lennart Juhlins resonemang, så hade man återigen inte behövt granska de här satta gränserna så noga som man nu måste och framförallt till kommande Olympiska Spel kommer att behöva om uttagningsprocessen är den samma  - en process som bland annat via denna genomgång redan påbörjats.
 
Det landet som oftast får utstå mest kritik för sina uttagningar vid sidan om Sverige är Storbrittanien. Man hade nu sju aktiva som man inte tog ut och det har blivit stor debatt om detta även i Storbrittanien. Inför OS i Paris så ändrade Sverige sina kriterier från topp-8 till topp-12. I samband med detta tog man för första gåjngen fram nomineringsgränser. Hur dessa skulle sättas kom via ett initiativ av friidrottens sportchef inom SOK. I genomgången av vad utfallet blev i VM i Budapest har vi visat svagheten i dessa gränser när de tillämpas på redan gångna mästerskap – med i fallet Budapest helt lika förutsättningar som nu inför OS i Paris.

Storbritanniens gränserna kan finnas i sin helhet här:
https://www.uka.org.uk/wp-content/uploads/2023/07/2024-Olympic-Games-Track-and-Field-Selection-Policy-July2023_Final.pdf

Notera att Storbritanniens kvalgränser publicerades den 7 juli 2023, d.v.s cirka fem månader innan de svenska. Givetvis så tog Sverige fram sina gränser genom att göra en omvärldsanalys? Eller har man helt förlitat sig på att man sitter på tillräcklig befintlig kunskap för att sätta korrekta och rättvisa gränser för idrottarna?

Här är Sveriges gränser och Storbritanniens gränser framtagna sida vid sid på den kvinnliga sidan. Lila markering innebär att det landet har den tuffaste gränsen.

Totalt 21 grenar
Sverige har tuffare gränser i 14 av fallen.
Storbritannien har tuffare gränser i 6 av fallen.
I en gren har Sverige och Storbritannien lika tuff kvalgräns.

Trots att Sverige har ”topp-12” som kriterium och Storbritannien ”topp-8” så är alltså i två tredjedelar av fallen Sveriges gränser tuffare, trots att det rimligtvis borde vara tvärtom om de är satta med samma statistiska grund.


Här är Sveriges gränser och Storbritanniens gränser framtagna sida vid sid på den manliga sidan. Lila markering innebär att det landet har den tuffaste gränsen.

Totalt 21 grenar
Sverige har tuffare gränser i 9 av fallen.
Storbritannien har tuffare gränser i 10 av fallen.
I två grenar har Sverige och Storbritannien lika tuff kvalgräns.

Detta gör alltså totalt följande fördelning:
 
Totalt 42 grenar
Sverige har tuffare gränser i 23 av fallen.
Storbritannien har tuffare gränser i 16 av fallen.
I tre grenar har Sverige och Storbritannien lika tuff kvalgräns.

Trots att Sverige har topp-12-kriterium och Storbritannien topp-8-kriterium så är alltså Sveriges gränser tuffare än de brittiska.

Detta går endast att dra någon av följande tre slutsatser?

1. Sverige ligger helt rätt i sina gränser, dess sportchef för friidrotten har tänkt helt rätt när det gäller nivån på gränser medan det brittiska friidrottsförbundet, som brukar sätta gränser även för VM, har satt helt felaktiga gränser.

2. Storbritannien ligger helt rätt i sina gränser, det brittiska friidrottsförbundet, som brukar sätta gränser även för VM, har analyserat helt rätt. Däremot har den svenska sportchefen för friidrotten tänkt helt fel när det gäller att sätta nivån på gränser. De är helt enkelt felaktigt analyserade.
 
3. Båda nationerna har analyserat helt fel och ingen av dem ligger helt nära. Beroende på vilket håll det drar åt ovan (alltså alternativ 1 eller 2) så ligger ett land mer korrekt än det andra eftersom de skiljer sig så i stort på grund av att man har helt olika kriterium (Sverige topp-8, Storbritannien topp-12).

Det här är en intressant frågeställning och det här får gärna läsaren fundera en stund över. Någon av nationerna har förmodligen analyserat världsläget helt fel.

På hinder hade Sverige 8:15.51 som gräns medan britterna hade 8:18.50. Hade de tre snabbaste svenskarna varit britter hade de alltså fått starta på OS. Jämför man återigen med VM i Budapest så hade åttan från den finalen som hade 8:17.40, d.v.s sämre tid än både Emil Blomberg och Simon Sundström har nu som årsbästa och 83 hundradelar bättre än Leo Magnusson, fått starta för Storbritannien medan tiden hade ansetts vara knappt två sekunder för dålig för Sveriges topp-12-nivå.

Jämför man även med några andra länder så kan man konstatera att:

Nederländerna, ett annat land känt för tuffa gränser, har topp-8-kriterie. Deras hindergräns är satt till 8:20.66

Källa:https://d2aiem8k52mzhj.cloudfront.net/Toernooien/Kwalificatiedocument-Atletiek-OS-Parijs-2024_DEF_v2_7JUN23.pdf?v=1687959858

Norge, vårt kära grannland, som också har topp-12-kriterium för friidrotten valde alla som var uttagningsbara på rankingen. Det har varit stor debatt när norska olympiska kommittén inte tog ut Jacob Boutera på hinder efter att Sverige nekat sina tre aktiva (det krävdes för att Boutera skulle bli erbjuden en plats av World Athletics).

Källa: https://www.vg.no/sport/friidrett/i/8qJ7yw/ol-i-paris-jacob-boutera-misfornoeyd-med-olympiatoppen-etter-vraking-ol-droemmen-er-knust

En frågeställning när det gäller användandet av topp-12-kriteriumet (och framförallt tidigare topp-8-kriteriet). Har det bidragit till att Sverige har blivit en framgångsrik olympisk idrottsnation?

Nu hör inte jag till de som anser att SOK är ytterst ansvarig för idrottens framgång i Sverige. De är, och det är viktigt att framhålla, även när derras uttagningskriteriers kvalité, användande av dem och kommunikation från deras sida ifrågasätts, en viktig del i många idrottares satsning via sitt Topp & Talang som erbjuder både ekonomiskt stöd för aktiva och dess tränare, men även tillgång till flera resurspersoner.

Men om nu användandet av dessa kriterier, på hinder världens tuffaste, skulle vara framgångsrika så borde man se det i Sveriges medaljskörd?

Källa: https://sok.se/olympiskaspel/genomtiderna/osmedaljerperspel.4.3f6a618014fefeab4b69f47c.html

Senast Sverige var topp-12 på ett sommar-OS var alltså för 40 år sedan när man kom 11:a i medaljtabellen. Sedan dess har vi pendlar mellan 19-29:e plats. Årets prognos som kom nu i dagarna säger att Sverige skall ta 4 guld, 4 silver, 4 brons och att vi skall komma på en 23:e plats.

Källa: https://www.expressen.se/sport/os-2024/prognosen-sverige-tar-tolv-medaljer-i-paris-os-/

Text: Per Skoog

Har ju sammanfattat Leos år (so far) så tänkte jag skulle ta och skriva lite om Vidars också.

Vidars OS-resa påbörjades ju 2021 och läser man om Leos 2024 så kan man dem emellan finna en hel del likheter. Båda hade likvärdiga pers inför säsongen (8.47 Vidar, 8.50 Leo), båda fick kämpa sig in i A-finalen i IFAM och båda sprang till slut 8.18 innan OS-kvaltiden gick ut..

Den stora skillnaden blir dock då att medan Vidar fick göra OS-debut så kommer Leo att få vänta på sin i 4 år.

Vidar fick tyvärr inte en perfekt uppladdning sista månaderna inför säsongsstart under 2024 utan hade lite skadeproblem. Vi lyckades dock få honom i rätt bra skick till den planerade säsongsdebuten i Marseille den 22 maj. Efter en liten defensiv inledning så avslutade han stark det sista varvet och sprang i mål på 8:20.87. Det var vi ändå väldigt nöjda med för säsongsdebut är säsongsdebut som vi alla vet (vi som vet i alla fall vet) och han hade aldrig öppnat så bra i första loppet för säsongen.

För någon som är utomstående så kan ju Vidars säsong so far verka som inte allt för lyckad med tanke på att han är fjärde svensk tidsmässigt och rankingmässigt och att han inte sprungit lika bra som perset (8:18.31) eller hans årsbästa förra året (8:18.52). Men faktum är nog att nu, i halvtid, så är han nog på väg mot den bästa säsongen han gjort.

Om man bara går på tider så är ju hans nuvarande årsbästa 8:20.87 från Marseille inte det men går man igenom lopp för lopp så får man fram något annat.

Tyvärr blev Bauhausgalan inte vad vi hade hoppats på. Vidar var laddad och mentalt redo för att springa 8:15.00 men både tidsmässigt och baserat på att loppet ändå var snabbt så fick han inte ute det vi hoppades på. 8:23.99 i ett ”dåligt” lopp är dock i paritet vad som 2021 var en bra prestation (exempelvis 8:22.78 i Nice) eller som förra året när han hade med sig 8:23.01 som pers in i mästerskapet i Budapest. Skall tilläggas att han slog i ett knä på sista kilometern.

Han har också varit riktigt bra sista halvåret in mot den här säsongen men kanske inte helt fått visa det. Men jämnheten i prestationerna speglar att om han bara får till ”det där loppet” så kan det mycket väl vara en Vidar på en ny nivå.

Han slog som sagt i ett knä kraftigt sista kilometern på Bauhaus. Loppet var den 2 juni, bara sex dagar innan EM-försöken och ärligt talat kanske humöret inte var helt på topp på söndagkvällen efter tävlingen på stadion med lindat knä. Samtidigt var det ett islag så vi visste att det ändå skulle gå över rätt snabbt även om vi där och då inte visste exakt hur många dagar det skulle ta. Men han kunde tröskla till slut och avsluta med några 200-ingar tre dagar innan efter att ha kunnat dista dagen innan det (alltså två dagar efter Bauhausgalan), så det gick ändå rätt fort.

Med det i bakhuvudet och Vidars tidigare mästerskap i varma omgivningar så är EM i Rom något som jag är otroligt nöjd med när det gäller prestationsmässigt.

När Vidar gjorde debut på OS 2021 så var det hans första mästerskap på hinder i seniorsammanhang. Covidår som det var med restriktioner på olika sätt så hade vi det inte helt lätt att förbereda oss optimalt för värmen. Dessutom råkade han då som nu ut för lite problem en vecka före. Så lite deja vu nu men det skulle bli ett helt annat mästerskap nu.

EM-försöksloppet är kanske det bästa loppet Vidar gjort, speciellt med tanke på att det gick på dagen i ett stekhett Rom. Vi gjorde här saker under uppvärmning etc som är erfarenheter att ta med till exempelvis VM i Tokyo nästa år (dessutom har vi med oss erfarenheter från OS 2021 från samma stad). 8:22.21 speglar inte bara om man ser på tiden vad han hade i kroppen den dagen i Rom. Dels kunde han kontrollera sista varvet och dels genom att han presterar så bra i värmen.

I finalen blev sedan Vidar nia. Tiden 8:21.54 är ju inte heller i spannet men det är nog dags att stoppa lite och se hur det såg ut innan mästerskapet.

( R ) = reserv

Detta innebär alltså att Vidars årsbästa från Marseille var den 17:e bästa tiden inför. Hans nionde placering på mästerskapet är således en kraftigt bättre placering än vad man kunde ha väntat sig. Ja, om han hade sprungit på sin ranking på EM så motsvarar det Fredrik Rupperts 8:17:41, vilket alltså är bättre än Vidars nuvaranade pers.

13:e tiden inför var 8:18.95. Så kanske kan man alltså argumentera att en 9:e plats är i paritet med nomineringsspannet. Vi har ju tidigare pratat om att man inte har så många chanser att prestera på hinder under ett år och för Vidars del så blev EM 2 av totalt 5 tävlingar.

Tyvärr drabbades en del aktiva av covid efter EM i Rom och Vidar var en av dem. Vi var nöjda med hans EM och framförallt från min sida inte minst att han hanterat värmen i försöken på ett så bra sätt. I Vidars fall, även om han skulle ha kunnat springa fortare försöksdagen så var han nog ändå inte fullt återhämtad till finalen. En vilodag mellan försök och final är tufft på en gren som hinder där kroppen skall återhämta sig efter alla hopp och landningar. En dag extra mellan försök och final hade varit önskvärt, då hade nog tiderna i finalen kunnat varit lite bättre. Skall poängteras att Vidars försöksheat gick klart snabbare än det andra heatet. Kanske inte heller fördelaktigt ur ett optimalt perspektiv.

Vidar kände sig tyvärr inte helt fräsch i kroppen och ett covidtest samma dag som han skulle resa till Finland för att springa Paavo Nurmi Games visade positivt. Därmed så fick vi även under samma vecka ställa in även hans back-up-tävling i Wien. Den tävlingen där Leo klev av för att han inte kändes sig helt kurant. Och det var alltså en tävling som bara gick sex dagar innan SM.

Vidar fick in ett pass innan SM men inte med någon sprudlande känsla. En period där den aktive också funderar på ens möjligheter att få komma med på OS är också en mental påfrestning. Något vi nog behöver vara mer vaksamma på själva när det gäller våra aktiva, men inget som helt kan försummas när man räknar in ens aktives tankar på startlinjen inför ett SM-lopp som är sista chansen att springa fort inför en OS-uttagning. Så här i efterhand så blev inte SM-tävlingen avgörande. Hade loppet gått fortare och tiderna hamnat i spannet så hade det varit Vidars officiellt första för året. Eftersom att Simons tid i spannet från Bahaus kombinerat med VM-final, en tid i spannet förra året i Zagreb och en tid utanför i år inte varit tillräckligt utan att man gått så hårt på 8:15.51, så hade det kanske inte räckt för någon av de andra heller. Det skall så klart, relativt objektivt sätt vara det, speciellt när man blickar ut och ser hur andra länder värderar sina aktivas möjlgheter baserat på deras tider. Förhoppningsvis kan en förändring ske till 2028.

Vidar var nog piggare än vad han själv räknat med ändå på SM och han var återigen på väg mot ytterligare ett stabilt lopp strax över 8:20. Men han faller på sista vattengraven och kan inte utmana om guldet på slutet utan joggar till slut i mål på en tid 20 sekunder bakom Leo som segrar.

Som sagt – i år så saknas en snabb tid för Vidar när det skrivs. När Paris försvinner för alla svenskar så försvinner också en del chanser att komma in i kommande lopp då det är 36 andra som i Paris får möjligheten att på olika sätt visa upp sig. Dessutom på banor som sägs vara snabbare än man tidigare skådat. När jag slutför den här texten är det fyra dagar kvar och vi vet ännu inte vad som blir utfallet tidsmässigt i Paris. Jag är positiv att den erfarenheten vi burit med oss hade varit värdefull att ta med sig in i ett sådant här mästerskap. Temperaturen visar just nu preliminärt cirka 26-27 grader klockan 19.04 när första hinderloppet drar igång den 5 augusti i Paris.

Vi får blicka framåt. Att ta med sig erfarenheter om uttagningsprocessen och att genom denna och andra utvärderingar vara med och påverka det till något bättre är en sak. Att allmänt blicka fram mot ett VM i Tokyo nästa år ett annat. Kvalgränserna till VM i Tokyo kom under eftermiddagen den 31 juli och den ligger på hinder kvar på 8:15.00 men målsättningen från World Athletics är fortfarande att halva startfältet skall komma från kvaltiden och halva från rankingen. Detta skapar totalt 36 platser så som nu i OS i Paris. Vi skall göra en liten genomgång på var Sverige står mot övriga nationer i världen just nu och vi kan bara hoppas att OS i Paris inte kommer spela en avgörande roll i nästa års uttagning. Den kommer att påverka ranking och den kommer att påverka möjligheter att komma in i lopp, det vet vi, men förhoppningsvis kan hinderlöparna vara så pass bra att de ändå fyller upp alla platser i Tokyo.

Samtidigt så är det något som jag är väldigt tacksam för så är det möjligheten att fått göra lite genomgångar här så som den om Mustafa Mohamed och Anders Gärderud. Om vi leker med tanken att Vidar gör 8.13-8.14 nästa år så är han på samma nivå där det sedan tog 1-2 år för de två att ta steget ner till tider som idag innebär att du är med i medaljdiskussionerna. Vidar skulle alltså om han kan göra en karbonkopia på den utvecklingen vara 30-31 år när han själv tar ett kliv ner under 8.10 och kan han sedan bibehålla en sådan nivå till 2028 så är han 32 år när Los Angeles går. Som visats i andra kapitel så finns det löpare på världsnivå som just nu är bäst som 35-36 år. Exakt den genomgången hade jag kanske inte gjort annars och rent mentalt visar det på att det är kanske egentligen inte så himla långt kvar. Om Vidar nu är stabil på 8.20 så behöver han ner cirka 6 sekunder till. Det är aldrig någon svensk som varit stabil på snabbare tidigare utan de har bara uppnått dem något gång. Sedan gäller det bara att ta det där sista klivet. Bra lopp kommer att vara nyckeln.

Första tävlingsdagen av VM i Tokyo den 13 september 2025 så inleder herrarnas 3000 m hinder kvällspasset med försök klockan 18:05. En väldigt snabb, ej helt vetenskaplig koll , säger att det kan innebära en temperaturskillnad på 2-5 grader vid den tidpunkten  mot vad det kan vara som varmast motsvarande ett förmiddagspass. Saker som vi redan nu behöver tänka på för att vara mentalt och i slutändan fysiskt förberedda på att prestera på en maximal nivå. Då är det dags för svenskar på hinder att återigen besätta finalplatser till globala mästerskap. Chansen hade nog varit ganska stor att göra det redan i år om man bara hade fått chansen.

Text: Per Skoog

Text: Per Skoog

Inför varje OS så arrangerar SOK ett Olympic Camp för deras Topp & Talangaktiva plus deras tränare och några till utvalda aktiva. Jag var där med en av mina aktiva som tillhör Topp & Talang och satt med friidrottens sportchef och hade precis gått igenom några utav de aktiva jag trodde skulle ha chans på OS.
 
- Och så har jag en person till. Leo Magnusson. Han kommer att återgå till att köra 3000 m hinder som han inte gjort på ett par år efter sin skada. Vi tror att det kan finnas en liten chans att han bli aktuell så ha honom i tankarna.
 
OS-gränsen för Tokyo hade alltså varit 8:22.00. När vi satt där var Leos personbästa 8:50.55 satt som sjua i U23-EM-finalen i Gävle 2019. Det kunde verka långsökt och tro att han skulle ha en chans då kanske någon tänker men dels hade han haft en bra utesäsongen där han dock inte sprungit hinder och dels så tränar han ju mycket med Vidar som 2021 gjorde resan från 8.47 ner till 8.18. Vidar var då under våren innan utesäsongen började, med en dag kvar tills long listen (en lång lista med namn på personer man tror blir aktuella för OS för att det skall kunna sökas ackreditering m.m), inte ens uppsatt men vi lyckades få med honom och den absolut sista kvaldagen så kvalade han in efter att ha sprungit 8:18.23. Vi fick vänta 1.5 timme på besked innan han fick reda på att hans biljett till Tokyo var klar.

Leo hade överraskat en del, även oss själva egentligen också för han hade nyss återgått till träning från en viloperiod, med att komma trea på den korta banan på terräng-SM. Under sommaren hade han sänkt sitt personbästa på 1500 m ner till 3:39.65. Just 1500 m var också Leos enda seniormerit då han 2021 inomhus med en dryg timme kvar tills deadlinen för inomhus-EM kvalat in på just den sträckan. Därefter följde en skadeperiod under 2021 och 2022 och först 2023 var han ordentligt igång med tävlandet men vi ville inte belasta med hinder för ens tidigast sensommaren, men valde att vänta till 2024.
 
Rankingsystemets intåg och sänkt kvalgräns till 8:15.00 från World Athletics sida underlättar inte för herrar som Leo som behöver slå igenom. I Vidars fall så tog vi fasta på att ha två bra lopp med oss från 2023 som grund inför OS-rankingen eftersom vi vet att ett riktigt bra lopp behöver vi ändå. Jag har skrivit lite om mina tankar kring Vidars säsong här som den intresserade gärna får läsa.
 
Leos resa mot Paris började på allvar den 18 april i Walnut med en femte plats på 8:35.55. Som jämförelse sprang Emil Blomberg i samma lopp på 8:28.11 så utan tvivel var det en bit från Paris för Leos del och inget lopp som på något sätt var i närheten utav att kunna tillgodoräknas på OS-rankingen. Ändå var det så klart ett nytt personbästa med 15 sekunder, ej att förglömma.  För mer inblick i hur OS-rankingen går till så kan man läsa mer här.

Dessutom så var ju 2024 ett EM-år med ett mästerskap tidigt i juni i Rom. Här var kvalgränsen satt till 8:25.00. Här hade tre svenskar inom kvalperioden redan sprungit klart under den. Leo behövde helt enkelt springa fortare både för att EM och OS skulle bli aktuellt.

Väl hemma igen efter tävlingen så rullade träning på bra. Lange Laufnacht i Karlsruhe brukar ligga tidigt på säsongen och här fick Leos en plats i startfältet. I år, ett EM-år, gick den extra tidigt, redan den 11 maj. Tävlingen höll dock hög nivå med bland annat OS-åttan och den då regerande europamästaren Topi Raitanen i startfältet.
Tävlingen fyllde flera funktioner. Dels så behövde Leo börja leverera tider som han kan tillgodoräkna sig inför Paris, dels så behövde han förbättra sitt personbästa för att i sin tur kunna komma in i bättre lopp. Medan Vidar exempelvis hade en planerad säsongsinledning i Marseille (silverstatus d.v.s B-nivå) så var det omöjligt att få in Leo i den typen av lopp. Karlsruhe hade D-klassificering men var en tävling som bjöd på ett startfält som minst motsvarade en C-nivå.

Det såg också onekligen bra ut halvvägs i Karlsruhe med en passering på 4.09 på 1500 m! D.v.s 8:18-fart och Leo låg bland de fyra bästa – 2-3 sekunder före Topi Raitanen. Men efter 1650 m kommer han fel i vattengraven och faller huvudstupa framåt. Loppet fortsätter utan Leo och Topi spurtar till slut hem en andra plats på 8:21.00, det som än idag är hans årsbästa. Det är så klart inte helt lätt att säga var Leo skulle kommit i mål på här men vi tror att han hade fixat en tid någonstans på 8.23-8.25. Många spurtade i mål under EM-gränsen 8.25 och det känns som att i den klungan hade han kunnat avsluta.

Veckan efter är det Nordiska i Malmö. Inte så mycket att orda om. Lite hjälp första två varven sedan lite växeldragning mellan Axel Djurberg och Leo. Leo vinner på 8:41.41. Nej, det är heller inte något som skvallrar om en Parisbiljett. Det är svårt att springa fort och göra det mesta jobbet själv, ändå skulle det visa sig att Leo skulle klara av just det senare på säsongen.

Vi skruvar fram klockan en vecka till IFAM i Belgien. 2018 så frågade jag lite försynt om arrangörerna i Belgien kunde plocka upp en tjej som var placerad i C-finalen till B-finalen då det var hennes säsongsdebut och hon ändå sprungit bra inomhus. Det slutade med att hon fick en plats i A-finalen och sänkte sitt pers med flera sekunder ner till 2:06.88.
2021 var ju som bekant ett covidår och Belgien hade stränga regler på vilka internationella aktiva som fick tävla. Vidar hade under inomhussäsongen kvalat in till IEM i Torun på 3000 m och hans pers på 8.47 visste vi ju så klart att han var klart bättre än. Men i IFAM fick han egentligen inte plats. Arrangörerna var dock väldigt snälla, förstod situationen och gav Vidar en plats men sa att de inte ville lägga in honom på startlistan för än någon timma innan. Vi tackade och tog emot med Vidar levererade 8.24.55, nytt personligt rekord med 23 sekunder och som exakt en månad senare skulle sänkas sex sekunder till när han OS-kvalade genom att springa 8:18.31.

IFAM är väl kanske den tävlingen i Europa som lockar flest personer och trots att tävlingen rankingmässigt sett inte varit så högt (jag tror den var E eller F 2021 men är nu mer C) så kommer folk dit för att springa fort. Det är det närmaste Monaco man kan komma för ”gemene man”, d.v.s det är en tävling där många brukar göra sina livs, till det datumet, bästa lopp. Nu medan arenan i Oordegem renoveras så går den på en större arena i Bryssel, men folk kommer för att springa fort och har den inställningen.

Efter loppet i Karlsruhe visste vi ju att Leos pers på 8:35.55 egentligen inte var så relevant men samtidigt var det ju det som stod i alla listor och den enda tiden som fanns på pränt. Han hade typ 35:e tiden eller någon på morgonen tävlingsdagen och trots försök att få arrangören att låta honom få chansen i A-finalen så fick vi vänta på besked. Medan jag själv var på Bromma flygplats för att flyga hem så gick Leo och kollade om han kunde få en plats i A och han fick slut grönt ljus från arrangören.

Det här loppet var bra men långt ifrån perfekt. Många man i fältet krävdes ju för att vi skulle få en plats men det gjorde också loppet stökigt och bökigt då det var 26 startande. Det här var alltså sista chansen för att om möjligt för Leo att slå sig in i truppen till Rom. Medan mitt plan lyfte från Bromma så gick löparna in på sista kilometern. Leo avslutade bra och fick äntligen sätta ett lite bättre pers, 8:26.08. 1.08 från EM-gränsen. Jag tror att om Sverige bara hade haft tre aktuella löpare så hade han precis tagit sig in på rankingen. Så att det inte blev något EM i Rom var klart men han hade äntligen fått ett anständigt pers vilket förenklar för oss när det gäller att få in honom i tävlingar.

IFAM var en vecka innan Diamond Leauge i Stockholm. En annan tävling som bland annat Vidar kunna ladda för länge och som vi visste skulle bli en bra chans till OS-kval och att komma under 8:15.00.
Vi hade förhoppningar att Leo skulle få en chans på 3000 m hinder också efter sina 8:26.08 men fick besked om att det inte var möjligt att få en plats på hinder men att det gick bra springa 1500 m.
Två dagar innan tävlingen fick vi dock ett okej muntligen att han kommer att få springa. Det var bara att tuta och köra och loppet gick onekligen betydligt fortare för Leo än vad alla andra lopp gjort öppningsmässigt. Leo, som låg sist i klungan, passerade på 2.43 första 1000 m, alltså under OS-kvalfart då övriga svenskar också fick anpassa sig efter internationella löpare och deras öppning. Ingen av svenskarna löste OS-kvalet här även om det för Emil och Simon var nära med 8.16-8.17. Hade loppet öppnats på 2.45-2.46 för deras del så tror jag att det mycket väl hade kunnat gå. Det är så oerhört få chanser i Europa att springa under WA-gräns 8:15.00 eller SOK:s nomineringsgräns 8:15.51. Under säsongen har det varit följande lopp:

Stockholm 2 juni, segertid 8:01.63, gällande världsårsbästa
Marseille 22 maj, segertid 8:12.44
EM-finalen Rom 10 juni, segertid 8.14.01

Utanför Europa är det bara Diamond League Doha (8:07.25), Diamond League Marrakech (8:09.40), tävlingen i Philadelhpia den 29 juni där James Corrigan kvalade i sin sista chans med 8:13.87 där man gjort under WA:s gräns på 8:15.00. Dessutom så sprang Kenneth Rooks 8:15.08 (ej under WA-gränsen med under nomineringsgränsen) i Kaliforinen 11 maj. Sju lopp totalt alltså. Det är del av den här grenens karaktär. Man har inte många chanser att få vara med i de lopp som går tillräckligt fort och i Leos fall så var egentligen Stockholm den enda chansen sett till nivå på lopp.  Man brukar helt  enkelt springa som fortast i ett lopp med draghjälp.

Leo kom under 8:25.00 i Stockholm då han återigen sänkte sitt pers, nu ner till 8:24.91 trots att det för han varit en lite för snabb öppning. Det var alltså första gången han underskred EM-gränsen men en vecka för sent. Han fick här ingen placeringspoäng då han var på 13:e plats. Fortfarande låg Paris en bit bort.

Dagen efter åkte jag och ett blandat gäng ner till Ostia för att förbereda oss för EM i Rom. Leo fick vara kvar på hemmaplan och bygga på med lite träning. Vi försökte få in honom i tävlingen i Nice den 15 juni som brukar vara en bra tävling och fick till slut okej på det. 2021 så var Vidar ytterst nära att komma under 8:22.00 här. Halvvägs in i loppet slocknade dock wavelighten som tävlingen alltid har och när Vidar gick i mål var det på ett nytt pers, 8:22.78, men strax över OS-gränsen. Detta var hans snabbaste lopp 2021.

Fem dagar innan tävlingen den 10 juni var jag och hämtade nya spikskor till Vidar hos Nike headquarter i Rom då de han använt i försöken hade blivit upprivna. Samtidigt pratade jag med Leo om vilket pass han skulle köra ute på Åby. Det skulle blåsa en del men vi kom överens om att han bara skulle köra på. Vi hade följande SMS-konversation efter.

Jag hade en känsla av Leo nog skulle kunna springa rätt bra för passet kändes bra solo och i vind. Startfältet i Nice var passande och med wavelight så visste vi att det skulle kunna bli en bra chans att springa fort. Samtidigt ville vi inte ha en allt för snabb öppning utan tanken var att Leo skulle ligga lite längre bak i startfältet och avsluta bra.

Loppet blev också bra även om man tappade lite mot OS-gränsen 8:15.00 som wavelighten var satt på. Leo gled hela tiden uppåt i fältet. Med ett varv kvar hade han 7.15 och det var klart att det skulle bli ett personligt rekord om han bara höll ihop det bra. Det gjorde han – han pulveriserade resten av fältet sista 300 m och kom i mål på 8:18.23. Han vann med en sekund och hade helt plötsligt gjorde den sjätte snabbaste tiden i Sverige någonsin och nu sänkt sitt personbästa med 32 sekunder från säsongens start!

Några minuter innan start skickade jag följande meddelande till tjejen som hade tagit chansen och persat rejält i Oordegem 2018.

Så visst hade jag det i alla fall lite på känn men ändå var det här loppet en enorm prestation så mycket bättre än allt annat han presterat tidigare

Så här i efterhand kan man notera följande från resultatlistan som såg ut så här:

2. Mostafa El Faid, 29:a på den sista rankinglistan och skall tävla i Paris, vinner tre dagar senare i Bilbao på hans gällande årsbästa 8:18.63.
3. Salaheddine Ben Yazide, fjärde marockan och därför ingen OS-start då bara tre får starta.
4. Phil Norman, springer 8:18.65 på brittiska mästerskapen, 0.15 över britternas gräns. Nekas OS-plats (noterbart att britternas 8:18.50 skall motsvara top-8, hade svenskarna varit britter hade tre stycken skickats).
5. Luc Le Baron, får i Paris chansen i Diamond League en vecka efter kvaltiden gått ut och springer på 8:15.29. Över WA-gränsen men under nomieringsgränsen (notera ovan vad jag skrev om antal lopp som går i OS-kvalfart. Paris är årets bästa lopp än så länge breddmässigt även om Girmas världsårsbästa är satt i Stockholm.
7. Bilal Tabti, slagen med 14 sekunder här men tack vare Sveriges inställning till OS så tar han den näst sista platsen på samma poäng som Topi Raitanen, 1186 poäng. Han skall alltså till Paris.
 
Segern i Nice betyder några saker. Eftersom det är en C-tävling så ger det Leo 50 bonuspoäng för seger och tillsammans med 1175 poäng för tiden så ger tävlingen honom 1225 poäng. En riktigt betydande poäng.

Det är den 15 juni den här kvällen när detta sker och de kommande timmarna behöver en massa beslut tas. Den tävlingen som vi har gjort klart innan SM är tävlingen i Wien den 22 juni, en E-tävling som vi vet att kommer att bli bra och som också har den fördelen att den har wavelight (de flesta av de snabba tävlingarna är gjorda med det eftersom att man använder det på alla Diamond League och WA-gränsen på 8:15.00 är naturligt att sätta wavelighten på).

Alla de tre bästa svenskarna laddar för Paavo Nurmi Games den 21 juni. En A-tävling som både har hög nivå och bra ranking. Vi får dock ganska snabbt svar att de redan har 18 löpare på startlinjen och att de inte har plats för Leo tyvärr (vi hade självfallet varit i kontakt med dem tidigare också). Det finns två stycken C-tävlingar, Bilbao den 21 juni och Liege den 22 juni. Tävlingsarrangören i Bilbao (där alltså tvåan från Nice skall sluta som segrare) säger att de har 26 aktiva i startfältet (han har sett Leos lopp då han levererat pacern till loppet i Nice) och undrar om vi kan vänta till imorgon för att se om det får återbud.
Marc Corstjens som har hand om Liege (stor aktör inom friidrotten med mycket internationella löpare, han hade bland annat marathonrekordhållaren Kevin Kiptum som ju tragiskt omkom tidigare i år svarar) efter midnatt:

Overbooked , yes, but if realy needed, is oke to me. Send him
 
Så blir det till slut. Absolut inte optimalt med så här många lopp på sju dagar skall sägas ut ett coachperspektiv men helt plötsligt har en olympisk dröm kunnat visa sig kanske bli verklighet. Man får inte så många chanser så varför inte försöka ta den?
 
På den här tävlingen, för nu är Leos tid så pass bra så att istället för att ha 35:e tid på listan som inför Oordegem så är hans tid snabbast i respektive startfält. Leo, som var tia på IFAM slår också i de två sista internationella loppen många av dem som där var före honom. Ett bevis på hans kliv de sista veckorna av kvalperioden.

Leo springer på ungefär samma sätt som i Nice och tar soklart hem ytterligare en seger. Loppet här går lite långsammare men avslutningen sista varvet är övertygande. Segertiden i loppet är 8:21.74 och avslutning är på 60.9 sekunder. Segertid och avslutningsvarv är i linje med vad som krävs i globala mästerskap, något som också lyfts till de som sedermera skall göra uttagningen (även SM-loppet är extremt stärkande och likvärdigt vad som krävs i globala internationella mästerskap för att ta sig till final).

Noterbart här är att trean från loppet Ruben Querinjean, distanserad med 1.11 av Leo sista 300 m, slår nytt nationsrekord på 8:22.85. En vecka senare slår han det igen. 8:18.82. Detta gör han på luxemburgska nationsmästerskapet. Jag har inte sett loppet men det finns två personer i startfältet som inte fullföljer och jag tror han fått draghjälp av dessa eller en utav dom. Även i damloppet på på 1500 m är det farthållning (Lovisa Lindh) och det är alltså helt enligt deras regler att plocka in farthållare från andra nationer.
Femman i loppet, Baptiste Fourmont, distanserad med 2.15 av Leo, springer den 7 juli Diamon League i Paris och gör 8:18.91. Alltså killar som inte har en chans mot Leo i en avslutning visar sig ha en kapacitet på 8.15-8.18 ett par veckor senare. I Leos fall så hans lopp bedömt som det sluttiden visar. De som tar ut har inte förmågan att bedöma loppet efter de premisser som finns i flera fall trots att det står i kriterierna att man skall kunna göra sådana avväganden.

Efter loppet i Liege är det alltså bara tre dagar kvar till Wien. Leo har vunnit två race på fyra dagar och närmar sig nu  att komma in på OS-rankingen efter att segern i Liege gett 1209 poäng. Tyvärr sover han dåligt nätterna efter det här loppet och på tävlingsdagen i Wien mår han tyvärr inte helt bra. Vi pratar innan och jag säger att om det inte känns bra så kliv av. Loppet där vi hoppades skulle bli en bra chans att klara 8:15.00 rinner ut i sanden och Leo får kliva av efter 2000 m. Loppet vinns av Mostafa El Faid, alltså samme kille som Leo slagit i Nice. Några dagar innan loppet i Wien har en sjuk Vidar också fått ställa in Paavo Nurmi Games med en dags varsel och även hans back-up race, det i Wien, får vi kastar in handduken till.

SM återstår nu bara. Mycket koll på väderprognosen. Först skall det vara 28 grader. Man lägger loppet under eftermiddagen istället för på kvällen (spelar i detta skede roll för både värme och vind). Till slut blir det dock 22 grader och även om det blåser en del under herrarnas lopp så är det ändå relativt bra förutsättningar en svensk sommardag, om än inte helt optimala och framförallt inte jämförbara med de det är i de loppen där det brukar springas riktigt fort.

Leo lyckas må bättre de kommande dagarna och får in lite träning. Skall man prestera på topp måste kroppen också vara på topp. Speciellt om man skall kunna kvala in till ett OS.

Det blir en del uträkning inför. Jag skriver lite med Lorenzo Nesi om förutsättningarna och läget är ju samma som inför Wien. Leo behöver få upp sin ranking och få ett tredje bra lopp som kompletterar de andra två. Vi räknar ut att över 1210 poäng i snitt krävs för att han skall säkra en plats på rankingen. För det krävs följande:
 
1:a 8:28.31
2:a 8:26.06
3:a 8:23.81

Eftersom Simon Sundström inte är med men Emil Blomberg och Vidar står på startlinjen så vet vi att loppet behöver läggas upp för att springa 8.23 för att säkra en tillräckligt hög poäng.


Men vi stoppar lite här. Två dagar efter Leos sista tuffare pass innan Nice, den 12 juni så kommer följande rapport gjord av Anton Kalén, analytiker på SOK.

 
https://www.svt.se/sport/artikel/sok-olympiska-idrottarna-maste-betala-for-att-tavla

Vi saxar följande:
Undersökningen baseras på svar från 41 olympiska landslag som har omkring 630 aktiva idrottare på landslagsnivå. Resultatet visar att snittpriset för att få tävla för Sverige ligger på nästan 100 000 kronor.
– Generellt sett kan man säga att vi är underfinansierade. Vi har ungefär hälften så mycket pengar till toppidrott som Norge och Danmark. Där finns det större ekonomiskt stöd till de aktiva, säger analytikern Anton Kalén.

Norge och Danmark är länder som inte bara har mer pengar till toppidrott. De skickar också alla sina kvalificerade aktiva till Paris. Där får de chansen att ta plats och tillskansa sig intresse från tänkbara framtida sponsorer. Europachefen för Nike är dansk och utan att gå in på exakt hur han uttryckte sig när jag träffade honom i Monaco så kan jag snällt säga att han inte tycker att ”den svenska linjen” är en bra linje. Den förstör för idrottarna på så många sätt. Å ena sidan så kan SOK konstatera att det saknas pengar och att många aktiva får betala själva. Å andra sidan så stoppas de från att få göra den tävlingen som kanske hjälper dem i att ta nästa steg och skapa sig bättre förutsättningar. Topp-12-nivån, och framförallt så som SOK valt att båda sätta gränser och tolka den, motarbetar alltså idrottarnas möjligheter till en framgångsrik framtid. I flera av fallen så kunde man valt att zooma ut och göra den "samlade bedömning" man brukar prata om och ta ett helt annat beslut i positiv favör för idrottaren om man bara sett till tillgänglig fakta. Där handlar det alltså INTE om ett årsmötesbeslut utan det handlar helt enkelt om var man själva väljer att vara på skalan när det gäller "fälla eller fria". Kanske handlar det om ekonomi vilket man kan läsa om i en del uttalanden. Men jag kan lova att är det några som har pengar att röra sig med och som via en bättre planering kan frigöra resurser så är det Sveriges Olympiska Kommitté. Deras uppgift är följande enligt deras egen hemsida:


SOK:s uppdragSOK:s främsta uppgift är att förbereda och leda det svenska deltagandet i OS med sikte på konkurrenskraftiga OS-trupper.
Baserat på de grundläggande värderingarna i den olympiska rörelsen ska SOK verka för att:

• Skapa fler goda förebilder för unga
• Inspirera fler att utvecklas genom och inom idrott
• Skapa möjlighet att utvecklas oavsett bakgrund, kön och ekonomi
• Sprida de olympiska värderingarna om vänskap, respekt och strävan efter utveckling

Man misslyckas alltså i de flesta hänseenden här och framförallt på punkt 3. Denna historien hade kunnat berättas som om hur en kille kommer tillbaka från motgången och klarar en närmast omöjlig bedrift. Det finns så oerhört mycket tillgänglig fakta som man själva hade kunnat tillskansat sig om man bara hade haft det intresset. Istället så drabbas idrottarna i det här fallet, som redan kämpar otroligt hårt sett till de förusättningarna de har, hårdast.

Fölr Leo har precis gjort åtta tävlingar mot internationellt motstånd inför SM i Uddevalla. Han har betalat för sin resa i samtliga fall. Till åtta av tävlingarna har alltså inte arrangören stått för resan dit. I 2.5 av tävlingarna (han har fått boende på NM via förbundet, en natt i Stockholm på Diamon League och två nätter i Liege) har han fått boende. Det skall tilläggas att det har varit prispengar i både Nice och Liege vilket gjort att han ändå kunnat få tillbaka lite av det han spenderat för att ta sig dit han nu står.
 
Leo har i dagsläget inget skokontrakt. Han har inte varit tillräckligt bra för det tidigare. Genom 8:18.23 bör det nu ändras men hans möjlighet till ett bättre sådant försvåras av att han inte får möjligheten att prestera på OS. Det gör att han tappar både en otroligt bra chans att få visa vad han går för när det gäller skofabrikörer, övriga sponsorer men även när det gäller möjligheter att komma in i bra tävlingar efter OS. Att via dem skaffa sig bättre tider och få springa snabbare lopp. För jag hoppas att jag tydliggjort tidigare i denna text att springa i de snabba loppen är A och O om man skall ta direktgränser till OS eller andra internationella mästerskap så som VM i Tokyo? Träffar man rätt är det en uppåtgående spiral. Sveriges Olympiska Kommitté medverkar alltså i dagsläget till att svenska idrottare får det sämre ställt än sina nordiska grannländer. Om ni har någon annan uppfattning vill jag väldigt gärna ta del av hur ni har kommit fram till det. Jag tycker också, för att verkligen visa på alla sidor i den här debatten, att någon av de som forskar kring dessa frågor på SOK kan räkna ut vad det faktiskt kostar att neka en kvalificerad OS-deltagare sin plats.

I en annan artikel har vi gått igenom chansen att ta sig till en OS-final. Chansen hade inte varit mer än 50 % men rent objektivt så hade den utan tvivel funnits. Speciellt med tanke på de kvalitéter som Leo visat upp. Kvalitéter han skulle visa upp sista helgen och som jag tror hade imponerat på ”de som bestämmer” om deras arbetsgivare hade haft det som obligatoriskt att sista uttagningstävlingen, där skall vi vara på plats och träffa idrottarna. Inte helt orimligt om man har mandat att besluta om det vi tycker är den finaste tävlingen man kan vara med på. Eller i alla fall har tyckt fram till nu i år 2024. Tyvärr tror jag många friidrottarens syn på de Olympiska Spelen håller på att förändras i och med den process det innebär att kvalificera sig.

Nå väl, så här åtta A4-sidor in skall vi tillbaka till SM i Uddevalla. Första kilometern härför Axel Djurberg på 2.50 innan Leo tar över rodret. Att göra 8:15.00/8:15.51 där man drar solo sista två kilometrarna på ett SM i Uddevalla är en uppgift som i princip är omöjlig om man inte har en tydlig överkapacitet. Leo hade ändå visat bra form med två segrar (mot flera blivande OS-löpare) och gjort en resa de sista tävlingarna som bara kan jämföras med Vidars dito 2021.
Att göra 8.23 på ett SM är heller ingenting man bara gör. Vid förra årets SM förde Vidar Johansson fältet efter att Olof Silvander kört första kilometern så pass bra att Simon Sundström kunde ta sista chansen att kvala in till VM i Budapest. Han vann då det loppet på årsbästa 8:22.73. Samma tid som han hade med sig in som årsbästa i VM-försöken där han skulle ta sig till final. Det är ingen skillnad på motståndet på ett VM och OS. Läs gärna mer om VM i Budapest och hur det är det perfekta mästerskapet (att jämföra med) när det gäller att ta korrekta beslut gällande OS i Paris.

Leo tog nu över vid 1000 m och trots att det inte fanns någon wavelight så drar han på jämnt och fint och man passerar på 5.38 på 2000 m. Med två varv kvar känner han att kan vi bara avsluta bra sista varvet så kommer det vara inom den tiden jag behöver göra. Sista varvet laddas på och likt en internationell mästerskapsavslutning så avslutas man på 60.8 sista varvet. Snittet för att springa på 8:15.00 är 66.0 sekunder så 60.8 är en rejäl tempoökning och kan man göra en sådan rejäl tempoökning så pekar det på att loppets sluttid hade kunnat vara något helt annat vid ett galalopp. Tre man är kvar inför sista vattengraven. Vidar faller och tar sig joggandes i mål som trea på en tid han hade vunnit finska mästerskapen på (trots att han tappar 20 sekunder från fallet – bara för att visa på kvaliteten på årets SM-final).

Emil och Leo är jämsides över sista bocken. Leo, som inte vet att Vidar fallit, får en sämre sista passage men lyckas ändå återfå kontrollen och vinner på 8:22.03. Alltså 0.03 över det som vid OS i Tokyo var gränsen. Han drar sista 2000 m. På ett sätt som är väldigt likt fartmässigt så som internationella försöksheat avgörs. Medan jag tar hand om en bedrövad Vidar så flockas imponerade personer runt Leo och gratulerar honom. Jag själv är också imponerad men det finns några som inte är imponerade. Någon gång under helgen eller möjligtvis några dagar senare, när semestern tagit slut så loggar någon in på resultatsidan för SM och konstaterar ”8:22.03? Det var inte direkt imponerande… Det var allt en bit ifrån 8:15.51 och inte var det heller i spannet”. Här ligger tyvärr Sveriges största problem när det gäller olympiska uttagningar, specifikt 2024 . Ja, Leo gjorde bara en tid i spannet. Hade han så här i efterhand kunnat springa snabbare på SM? Ja, så här i efterhand kunde han nog det i och med att han kunde hålla undan en så pass vass spurtare som Emil Blomberg. Hade han där och då kunnat göra under 8.15? Alltså… gör man under 8:15.00 på det sättet så indikerar det under 8:10.00 skulle jag vilja påstå utan tvivel i ett perfekt lopp. Jag vågar inte säga att det hade varit möjligt utan jag nöjer mig med att säga att gör man ett mästerskapslopp på det sättet så indikerar det definitivt kapacitet på topp-12 på ett internationellt mästerskap, baserad på tillgänglig statistik från tidigare mästerskap - samma siffror som man nu tagit fram gränserna på.

A Lennart Julin är en hyfsat väl ansedd analytiker och expert inom friidrott. När jag skickade honom utkastet av artikeln om genomgången av utfallet för Budapest ett par dagar efter uttagningen fick jag följande svar. Han har godkänt att delge hans tankar här:

FRIIDROTT ÄR INTE BARA MATEMATIK!
 
Dvs man måste alltid se vad som ligger "bakom" resultatsiffrorna. Framförallt spelar ju vädret in kraftigt (vind, regn, kyla). Men i synnerhet på medel/lång (där man tävlar man-mot-man på samma yta) handlar också mycket om sammanhanget och tävlingens karaktär.
 
Att göra en tid när man kommer 8:a/10/12:a efter att ha "åkt med en bit ned i ett tåg" är något helt annat än att göra samma tid som vinnare.
 
Att Leo inom några få dagar vinner två internationella lopp på 8:18/8:21 där på pappret mycket mer meriterade utländska löpare också jagar prestationer som förbättrar deras möjligheter att komma med till OS är något som absolut borde ha vägts in.
 
Och att bara någon vecka senare i kamp med två andra OS-aktuella svenskar ta hem SM-guldet på nytt mästerskapsrekord (8:22) efter att ensam ha dragit sista fem varven en blåsig dag är verkligen något som imponerar stort och tydligt indikerar att den tidsmässiga kapaciteten utvilad i ett hänglopp i vindstilla är klart under både SOK:s och WA:s direktgränser.
 
Att dessa tre vinnarlopp - två internationella plus SM - inte värderas högre än de nominella resultatsiffrorna är för mig fullständigt obegripligt.
 

Lennarts slutsats är glasklar. Men vad vet Lennart?


Text: Per Skoog

Text: Per Skoog

Den här texten började skrivas fredag den 5 juli, två dagar efter att vi fått reda på att Svenska Olympiska Kommittén beslutat att skicka 0 (noll) hinderlöpare till OS i Paris 2024. Det kändes som ett mycket märkligt beslut att komma fram till så som hindersäsongen sett ut för svensk del. Därför får detta anses vara ett arbetsdokument för att liknande saker inte skall inträffa när det gäller Los Angeles 2028. Ju mer kunskap man har desto bättre beslut kan man ta. Det är vi som har kunskapen, så det är vi som måste förmedla den till de som är beslutsfattare om idrottarnas framtid. För att inte få åka till ett OS som inkvalad aktiv (med kapacitet att nå topp-12 som kommer att bevisas här) påverkar de här idrottarna.


Friidrott är en komplex idrott att förstå. Även för oss i tränarskrået så har de olika grenarna olika nyanser. När Yannick Tregaro pratar om längd eller tresteg eller Mattias Jons om slägga så inser i alla fall jag att det är väldigt svårt att vara expert på allt och jag tror att de ibland känner likadant när jag börjar gå igång om löpning. Friidrottens grenar är så mångfacetterad vilket gör att den är så stor och populär som den är.

Jag anser mig vara ganska kunnig inom medel/lång och inte allt för okunnig när det gäller 3000 m hinder specifikt efter att ha haft några aktiva som tagit sig upp på internationell nivå. Nu senast med två teoretiskt uttagningsbara löpare till OS i Paris.
 
Jag ska försöka hålla mig så mycket som möjligt till fakta här även om det finns några inslag av eget tyckande avslutningsvis.

När det gäller 3000 m hinder så såg kriterierna ut så här inför OS i Paris.
 
World Athletics kvalgräns: 8:15.00
Nomineringsgräns: 8:15.51
Nomineringsspann: 8:15.52-8:19.12
 
Vi börjar med det mästerskapet som var senast, i Budapest. Det mästerskapet låg då sent i augusti, d.v.s man hade en längre period på sig att notera sitt årsbästa. Rent teoretiskt borde alltså tiderna kunna vara bättre och antal tider i spannet fler eftersom att man har haft mer tid på sig att kvala.

I den slutgiltiga startlistan för mästerskapet var fördelningen så här – eftersom att WA:s kvalgräns (som då för första gången var 8:15.00 efter att tidigare ha varit 8:22.00 fram till VM i Eugene 2022) är nära nomineringsgränsen så använder jag bara nomineringsgränsen. Det är också den nivå som SOK slutgiltigt bedömt att gå efter när man inte tog ut några hinderlöpare till OS i Paris.

Budapest 2023
Nomineringsgränsen: 17 personer (årsbästa på 8:15.51 eller bättre)
Nomineringsspannet: 9 personer (årsbästa på 8:15.52-8:19.12)
Övriga: 13 personer (årsbästa på 8:19.13 eller över)

Noterbart: Alla tre svenskarna var utanför spannet 2023 men vi har för 2024 tre svenskar i spannet. Deras årsbästan in i mästerskapet 2023 var 8:20.01 (Emil Blomberg), 8:22.73 (Simon Sundström), 8:23.01 (Vidar Johansson). Simon Sundström gick till final och slutade på en 15:e plats vilket också kommer att diskuteras nedan.

Källa: https://assets.aws.worldathletics.org/document/64d4e7bd5a1af21c67383081.pdf

Varför pratar vi om Budapest 2023 just nu och varför kan det vara en bra jämförelse?

Jo, för att i år (2024) så har 19 personer klarat nomineringsgränsen internationellt. Vi väntar just nu (denna del är alltså skriven 5 juli bara för att förklara) på den slutgiltiga listan för Paris men vad vi kan konstatera är följande:

Hillary Bor som gjort 8:13.30 kommer inte starta i Paris. Han faller på USA:s uttagningsprocess som förkunnar att du måste vara topp-3 för på mästerskapet. Han föll bokstavligen på en vattengrav, tog sig upp och var på slutvarvet uppe på en OS-plats men orkade inte försvara den sista 300 m och föll ner till en 13:e plats. Världstian är alltså redan borta.

Fransmännen hade fyra personer mellan 8.13 och 8.16 i år och valde att precis som USA köra en så kallad rak uttagning på sin nationsmästerskap sista kvalhelgen. Där blev europatrean och världstolvan Djilali Bedrani fyra. De som får springa i Paris slipper alltså även silvermedaljören från EM i Rom och då kvarstår att det är max 17 stycken kvar på startlinjen i Paris som har klarat nomineringsgränsen när kvaltiden gått ut. Tiderna kan förbättras kommande månaden men vi räknar anmälningstiden utgång för att ha en rättvis jämförelse eftersom att det är då som beslutet om de svenska hinderlöparnas medverkan eller ej är taget. Den matematiskt kunnige har noterat att antalet är samma som vid Budapest ovan, 17 personer.

Jag upprepar bara för att klargöra för det här är intressant. Det statistiska underlaget 2023 (inför Budapest) och 2024 (inför Paris) är identiskt när det gäller antalet personer som sprungit under 8:15.51. 17 personer hade klarat nomineringsgränsen under 2023 inför VM i Budapest. 17 personer har klarat nomineringsgränsen under 2024.

Spannet då? Räknar man att varje nation har max tre personer så får man det till att det teoretiskt sett kan vara 13 personer. Dock vet vi att ”Bedranis plats” togs av Daru så det förkunnar att det är 14 personer från spannet. Det här vet  vi vet just nu.

(Noterar återigen att texten här är skriven den 5 juli – jag har låtit att stå kvar i sitt original och diskuterar det som eventuellt ej stämde nedan i kursiv (det mesta stämde till punkt och pricka).

Jean-Simon Desgagnés är alltså VM-åttan ifjol. Hans personbästa 8:15.58 kom förra året i Budapest i finalen. Trots att han bevisat sig kunna komma åtta i världen har han alltså aldrig klarat nomineringsgränsen i sin karriär och skulle aldrig bli uttagen som svensk. Han gjorde btw sitt bästa lopp i år inom kvalperioden på Stockholm Stadion, 0.99 sekunder före Emil Blomberg. Desgagnés är heller inte den enda som kommit åtta på ett globalt mästerskap de senaste åren som aldrig skulle fått åka och representera sitt land som svensk. Topi Raitanen var åtta på OS i Tokyo men har ett personbästa på 8:16.57 (Monaco 2020).

Nahuel Carabana har slagit nationsrekord i år med 8.16.04. I Rom kom han sjua på 8:21.08 och var 46 hundradelar före Vidar Johansson i mål. Jag kan inte Andorras uttagningsregler men gissar att en sådan liten nation som Andorra inte förvägrar vad som förmodligen är en av deras få OS-aktuella deltagare inom friidrotten en plats. Andorras som hindernation kommer för övrigt benämnas i en annan artikel.

Nicolas Daru var sexa i Rom och vann deras nationella mästerskap. Notera gärna hans ålder. Snubben är 36 år och bättre än någonsin. Han är alltså fyra år äldre än Emil Blomberg, åtta år äldre än Vidar Johansson och tio år äldre än Leo Magnusson och Simon Sundström. Han sticker inte helt ut åldermässigt heller då det också finns en 35-åring på denna listan (Norman) som också är i sitt livs form.

Matthew Wilkinsom var tvåa på amerikanska mästerskapen. Han hade alltså aldrig blivit uttagen som svensk men nu är han ju som tur är amerikan och får en chans i Paris. Det tuffa i USA är att vara topp-3 men sedan räcker det med att vara inne på rankingen. USA hade skickat tre svenskar om det hade varit deras beslut. Det svår i USA är som sagt att du måste vara topp-3 på mästerskapet och vara frisk och i form den dagen. Är du det så får du åka bara du är uttagningsbar. Som nämndes i det första kapitlet så är USA tack vare (eller "trots? " om man ser det med svenska olympiska  ögon) detta bästa friidrottsnationen i världen när det gäller att plocka medaljer.

De snabbaste i världen i år som kommer att nekas plats (om vi bortser fråm amerikanen och fransmannen som föll på deras bestämmelser om topp-3 på mästerskapet) är alltså Sverige. Jag kommenterar inte det mer just nu utan vi går vidare.

Carro har inte rankingen, så han kan ej tas ut. Teoretiskt hade heller inte 8:15.51 räckt för hans ranking utan hade hade behövt 8:15.00 som hade gett en plats. Det är dilemmat med rankingsystemt. Du behöver flera lopp på hög nivå.

Man brukar säga att USA och Storbritannien har de tuffaste uttagningsreglerna i världen med det stämmer inte helt. USA har vi förkunnat hade skickat alla svenskarna eftersom de är inne på rankingen. Britten Phil Norman har blivit nekad att åka då han inte klarade deras B-gräns på 8:18.50. Britterna anser alltså att om man springer tre sekunder långsammare än Sveriges nomineringsgräns så är man värdig olympisk deltagare. Alla de tre bästa svenskarna hade tagits ut om de varit britter vilket en av deras ledare på mästerskapet har bekräftat. Och Storbritannien har top-8-nivå på sina uttagningar. I Storbritannien är det det brittiska förbundet som sätter gränserna och gör uttagningarna. Det är alltså inte deras olympiska kommitté, så som vi fortfarande har det i Sverige.

De två belgarna var bland de som föll i Rom (alla tre belgarna bröt ju försöken på 3000 m hinder vilket fick stor uppståndelse) och ledde även till svenska hinderartiklar). Deras chans för EM har helt varit avhängigt vad andra nationerna beslutar kring deras aktiva. Med dom är det nio personer som är inom spannet. Om Sverige hade tackat ja till tre personer så hade de nog inte kommit upp till en av de 36 platser som finns på hinder då deras ranking när tiden gick ut var 49:e och 50:e. Jag vet inte säkert om de gjort det eftersom sista listan inte är ute.

Så utan svenskarna pratar vi om cirka nio personer max i spannet, kanske färre. Med svenskarna hade det varit tio (då hade inte belgarana varit aktuella så 9 - 2 + 3). 2023 var det alltså nio personer inom spannet och nu hade det då teoretiskt varit en mer om svenskarna tagits ut.  Det här behöver checkas av när den slutgiltiga listan kommer ut men kan vi vara överens till att börja med att med 17 personer under nomineringsgränsen (både 2023 och 2024) och 9 personer (2023) respektive cirka 10 personer (2024) i spannet så är Budapest en bra referens då det gick för bara drygt 10 månader sedan tillbaka i tiden?
 
Bra! Då fortsätter vi!


Tillägg 11 juli 2024: Slutgiltiga listan kom på morgonen söndagen den 7 juli. Totalt är det åtta från spannet - där skall kenyanen Simon Koech adderas 8:18.45A (hög höjd). Han var inte med på listan då han inte var bland de bästa kenyanerna tidsmässigt men hans andra plats på kenyanska olympic trials för han in på denna lista. Ingen av belgarna utan de sex högst på listan på bilden ovan + Koech + Querinjean är de åtta från spannet. Det bekräftar också att Sverige är den första nationen som nekar en person på grund av att man inte anser dem hålla tillräckligt hög nivå. Övriga nationer som plockar bort folk gör det för att de anser ha tre andra lämpliga till start, så som Frankrike, USA och Kenya.

De tre sista in på rankingen (plats 34-36) är Velten Schneider (8:20.94), Bilal Tabti, (8:23.32) Topi Raitanen (8:21.00). De representerar alltså Tyskland, Algeriet och Finland och kommer in på mästerskapet bara på grund av Sveriges tre nej. De tidsmässigt tre snabbaste svenskar, det är värt att upprepas, har alltså 8:16.94 (Emil Blomberg), 8:17.15 (Simon Sundström), 8:18.23 (Leo Magnusson). Totalt är det nu 14 löpare som är sämre än svenskarna på årsbästastatistken som får chans att representera sitt land. Ni som får chansen att tävla på 3000 m hinder på OS i Paris - representera det med stolthet är det enda medskicket jag har! Det var det vi hade tänkt att göra om vi hade fått chansen.



Återigen tillbaka till Budapest. Hur såg det ut bland de som kom topp-12. Till final går normalt 15 personer men denna gång fick en person som föll en extra plats. Men vi fokuserar helt på topp-12 och påminner oss om vad det står i det avtal mellan SOK och SFIF samt det som beskriver det så kallade grundkriteriet:

Uttagen aktiv ska ha uppnått resultat och visat sådan form att hen bedöms kunna
konkurrera om minst tolfte platsen på OS. Grundkriteriet ska uppnås i högsta internationella konkurrens med olympisk räkning, dvs. med beaktande av det antal aktiva per nation som reglerna medger för OS-deltagande.

Vi kan väl bara påminna om att de tre bästa svenskarna i år gjort följande resultat:

8:16.94 Emil Blomberg                                        2 juni 2024     Stockholm Diamond League (DL)
8:17.15 Simon Sundström                               2 juni 2024     Stockholm Diamond League (DL)
8:18.23 Leo Magnusson                                     15 juni 2024  Meeting Nikaia Nice (C)

Om vi fokuserar helhjärtat på de tre som har ett resultat i spannet så lämnar vi just nu Vidar Johansson som har 8:20.87. Det är en separat story som jag tänkte skriva om (kapitel 4).

Noterbart är att Emil Blomberg har gjort sin tid på Diamond League vilket är den högsta internationella konkurrens man kan deltaga i när det gäller vanliga galatävlingar. Simon Sundströms tid är också gjort i högsta internationella konkurrens (upprepar bara de ordet som står i texten ovan om ni tycker att jag låter som ett eko) man kan deltaga i. Leo Magnusson (även Vidar Johansson) var med i samma lopp med Leo som fjärde svensk på 8:24.91 strax bakom Vidar. Var det ett dåligt lopp av Leo? Nej, det var faktiskt personbästa med 1.07 sekunder. Och medan de tre bästa svenskarna åkte till EM, där både Vidar Johansson som nia och Emil Blomberg som tia tog sig till finalen, så var Leo hemma och tränade inför det som skulle bli hans genombrott 13 dagar senare. Läs gärna mer om Leos resa mot Paris i kapitel 3.

Tillägg 18 juli: I en artilkel om Vidar Johansson som jag kommer att skriva om och kommer jag gå igenom ett alternativt sätt att bedöma svenskarnas EM-insatser. Läsvärd för den som vill tillskansa sig mer info om hinder. Speciellt lämplig om man i framtiden skall besluta om uttagningar på 3000 m hinder.

Fakta – hur såg det ut bland finalisterna 2023 i Budapest. Jo, det såg ut så här:

Tiden som står till höger är alltså inte tiden från finalen utan den tid man hade med sig in i tävlingen. Jag påminner om att det är samma statistiska underlag vid anmälningstidens utgång för Tokyo som här. Kom ihåg att både nomineringsgräns och nomineringsspann är baserat på statistik från just dessa mästerskap.

Vi börjar med killarna som ej har den röda markeringen. D.v.s plats 1-7, 9, 11 (och 13 - även om vi egentligen fokuserar på topp-12) är inom den placering man” bedöms kunna konkurrera om minst en tolfte plats på OS”  För kommer man topp-12 så måste man väl ha ansetts kunna konkurrera om en tolfte plats?
 
Tiderna längst till höger är de årsbästan som de gick in med innan tävlingen. Alla som inte är rödmarkerade var alltså bland de 17 som hade sprungit under årets nomineringsgräns – den matematiskt kunnige har räknat ut att 9  stycken av de 17 tog sig in topp-12. Det ger alltså en sannolikhet på 52.9 % att ta sig till final om man har nomineringsgränsen. Nio tog sig som sagt in topp-12. Det innebär att åtta personer inte lyckades med det (47.1 %).

På plats 8-10-12 återfinner vi dock tre personer som ligger inom spannet. Deras årsbästan in var 8.17.40, 8:16.78 och 8:17.14. Jämför dessa tider med Blombergs 8:16.94 och Sundströms 8:17.15. Magnusson 8:18.23 faller en sekund utanför här jämfört med vad dessa hade. Visst kan man finna vissa likheter mellan svenskarnas tider 2024 och 8-10-12:an för 2023? Och det här är alltså vad personerna har haft som årsbästa innan mästerskapet. Tiderna är alltså högst relevanta.

Alltså, för att vara övertydlig även om jag tror att den matematiskt kunnige redan har gjort sin uträkning. Av nio personer inom spannet 2023 så tar sig alltså tre stycken in topp-12. Rent procentuellt är det 33.3 % chans att ta sig in topp-12 om man har presterat inom spannet. Noterbart är att nummer 14 och 15 i finalen (Updikes fick en extra plats på grund av fall och tog sig alltså inte till final av egen kraft) ligger utanför spannet där alltså Sveriges Simon Sundström var den 15:e personen i resultatlistan från finalen. Simon som hade med sig 8:22.73 in till skillnad från hans årsbästa i år på 8:17.14. Hans möjlighet att ta sig till final och utmana om en topp-12-placering borde alltså vara betydligt störra än förra året.

Tre av topp-12, 8:an Jean-Simon Desganges, 10:an  Kenneth Rooks och 12:an Leonard Chemutai hade alltså inte blivit uttagna om det de hade med sig innan mästerskapet när man testar årets svenska uttagningsprinciper på dom. Hade de varit svenskar och skulle tas ut nu så hade de alltså inte blivit uttagna av Sveriges Olympiska Kommitté – trots att de bevisligen var tillräckligt bra för att ta sig in topp-12.  Chemutai kanske hade blivit uttagen på framtidskriteriet. Kanske Desgagnes och Rooks också då de var 24-25 vid mästerskapets start MEN det intressanta är att deras tider var inte under nomineringsgränsen, det var inom spannet och bara sett till det så hade placering 8-10-12 ej ansetts varit värdiga att representera sin nation, eller i vårt fall Sverige, om de hade varit svenskar. Trots det så placerar de sig topp-12-

Tillägg 11 juli 2024: Med tanke på SOK:s neknng av Emilia Lillemo att springa OS, 24 år, kan man tolka det som att 24 år inte är tillräckligt för att räknas som ett framtidsnamn som går på framtidskriteriet så det innebär att så som SOK tolkar framtidskriteriet som hinderlöpare, inte stöttar min teori ovan längre när det gäller åttan Desgagnés och tian Rooks. De hade alltså inte gått på framtidskriteriet.

Oj, vad fel det kan bli? Men…

… spannet då. Är det inte meriterande att göra flera tider i det?

Absolut! Är det något som vi tränare lägger stor vikt vid så är det stabilitet och hög nivå rakt igenom. Att göra fler tider runt eller nära sitt pers är 100 % bra (läs gärna mitt resonemang om Vidars säsong som tangerar de tankarna). Men nu kommer vi till det som är charmen med den här idrotten. Dess mångfald och olikheter mellan de olika grengrupperna (och ibland även inom dem). 

Vi har två duktiga diskuskastare uttagna till Paris. Den utav dom som är uttagen på grundkriteriet är Vanessa Kamga, född 19 november 1998. Hon är den enda av de svenska deltagarna  som blivit uttagen på grundkriteriet utan att ha klarat nomineringgränsen. Hon började tävla den 2 mars och har sedan gjort 19 tävlingar.

De svenska hinderlöparna har gjort 6 stycken (Emil Blomberg), 5 stycken (Simon Sundström), 9 stycken (Leo Magnusson), 5 stycken (Vidar Johansson) tävlingar under samma tid. Det är fullt naturligt. Som diskuskastare kan du tävla oftare. Ja, faktum är att mycket av din träning är den samma som din tävlingsform. Hur ofta du ser en hinderlöpare köra 3000 m hinder på träning? Det händer aldrig!

Innan EM i Rom hade Vanessa tre tävlingar i spannet. Den första kom i hennes nionde tävling för säsongen. I Rom kastade hon sitt längsta kast i finalen för säsongen, sedermera bortdömt på grund av väl kända omständigheter.
Vanessa har tydligt visat att hon kan kasta stabilt och är en kvinna aktuell för OS-final. Men när hon gjort 19 tävlingar för sin egen del så har de fyra hinderlöparna gjort 25 stycken tävlingar tillsammans, ett snitt på 6.25 tävlingar och följdaktligen 33 % cirka av de tävlingar Vanessa gjort. Följdaktligen så kan inte kravet för en hinderlöpare och en diskuskastare på att ha samma antal inom spannet för att vara aktuell för ett OS vara samma? Det är det logiska resonemnget om man har tillräcklig kunskap inom friidrott.

Tillägg 11 juli 2024: Vanessa har efter uttagningen kastat en gång inom spannet (62.92) och sedan kom hennes svenska rekord lördagen den 6 juli på Simon Pettersson tävling Sixarbysimons Kast. Kan tilläggas att ingen av hinderlöparna har tävlat efter uttagningen. Rekordet kom i säsongens 20:e tävling.
 
Vi tar oss vidare.

Vi bör kanske kolla hur det såg ut för de där tre från spannet som tog sig in topp-12 i Budapest. Det om något borde ju i alla fall kunna ge oss lite relevant data, om än ett ganska litet urval, det skall erkännas. Men det är det vi har att gå på just nu och datan är ändå relevant eftersom att förutsättningarna för utttagningskommittén varit så likvärdiga.

För det är i alla fall den närmaste och bästa jämförelsen vi kan göra med tanke på att mästerskapet gick i närtid och att vi har rätt jämförbara data med de som nu kommer att bli uttagna, eller hade kunnat vara uttagna (om Sverige hade skickat ett par stycken).

Så här såg det ut gällande deras antal i spannet:
8:a: Jean-Simon Desgagnés, 1 i spannet
10:a Kenneth Rooks, 2 i spannet
12:a Leonard Chemutai, 1 i spannet

Jaha, så två löpare hade bara en i spannet? Precis som svenskarna nu som inte fick en plats till OS i Paris? Ja, så är det. För VM-åttan Jean-Simon Desgagnés som var åtta och Leonard Chemutai som var tolva hade det alltså inte räckt som svensk!  Kanske möjligtvis Rooks med 2 i spannet hade blivit uttagen eller hade det krävs mer av honom som svensk? Förmodligen fler eller möjligtvis så hade det inte spelat så stor roll eftersom man har varit så fast vid nomineringsgränsen (i en separat artikel diskuterar vi med vilken kvalité som nomineringsgränsen är satt och ja – den här artikeln om något visar att nomineringsgränsen tyvärr är helt inkorrekt satt utan någon förankring i hur den i realiteten slår). För Vanessa krävdes det tre resultat i spannet för att bli uttagen. Det är självklart, med lite kunskap inom området även innan denna analys, att en hinderlöpare inte kan tävla lika mycket och kan anses behöva lika många i spannet. Antalet resultat man behöver i sin world ranking är om något ett tecken på det.

Detta visar alltså tydligt att 1 lopp i spannet är fullt tillräckligt för att faktiskt visa kapacitet på att komma topp-12, för de här tre har ju bevisligen visat att det går när omständigheterna är likvärdiga de nu inför Paris. Allt kommer falla tillbaka till hur man tolkar den här texten som vi går tillbaka till:


Uttagen aktiv ska ha uppnått resultat och visat sådan form att hen bedöms kunna konkurrera om minst tolfte platsen på OS. Grundkriteriet ska uppnås i högsta internationella konkurrens med olympisk räkning, dvs. med beaktande av det antal aktiva per nation som reglerna medger för OS-deltagande.

Vad innebär det att konkurrera om plats 12? För att helt förstå nomineringsgränsen kan det vara bra att se hur den är bestämd. Den gräns som varit helt avgörande nu i nästan alla uttagningar till OS i Paris.

Nomineringsgränsen sägs vara baserad på OS 2016, OS 2021, VM 2022 och VM 2023 och vad placering 10-14 haft för årsbästan in. Man har kommt fram till ett snitt. För att enklast mögligast förklara den så tänker vi oss att den bara är baserad på ett mästerskap.

10                          8:13.51 (2.00 sekunder under)
11                          8:14.51 (1.00 sekunder under)
12                          8:15.51 (0.00)
13                          8:16.51 (1.00 sekunder över)
14                          8:17.51 (2.00 sekunder över)

Detta ger då ett snitt på 8:15.51, d.v.s resultatet i mitten. I realiteten så utdelas inte platserna så strikt efter vad de presterat innan även om ju bättre tid, generellt ökar sannolikheten att du får en högre placering. Samtidigt, ju färre chanser du har att göra resultat som berättigar dig en plats till mästerskapet, desto mer påverkas du utav väder, vind, motstånd, farthållning och till och med rena och skära tillfälligheter – för de bra chanserna är så få. Det som för en diskuskastare på hög nivå kan vara perfekta förutsättningar (stark motvind) kan totalt döda ett hinderlopp. Som ni förstår, den här idrotten är komplex och man måste vara väldigt påläst för att kunna tolka den på rätt sätt. Därför är det också när man har den viktigaste position inom den olympiska friidrotten bra om man kan vara på plats då och då när tävlingar sker (det här är en stark personlig åsikt efter att ha summerat uttagningarna 2024). Det för också med sig andra fördelar att vara på plats så som möjligheten att kommunicera med de vars öde men skall ta beslut om (det här är också en stark personlig åsikt).

Ordningen på 10-14  ser självfallet inte alltid ut som ovan. Snarare kan det vara det omvända att 8:17.51 kommer på 10:e etc. I Budapest så var alltså plats 10-12-14 utanför nomineringsgränsen och hade inte fått starta om de hade varit svenskar. Det är här det blir skevt att bara gå på en nomineringsgräns satt på det sättet man valt att använda den data som finns tillgänglig. Att använda bara nomineringsgränsen gör det mer sannolikt att deltagaren lyckas komma topp-12, det håller jag med om. Som sagt så är det 52.9 % chans baserat på utfallet i Budapest. Men genom att neka de som ligger precis utanför chansen att kämpa om en finalplats så försvagar man mästerskapet och framförallt så förvägrar man flera personer som faktiskt har en möjlighet att komma topp-12. Det är det den här datan tydligt visar. Eftersom tre svenskar har förvägrats sin plats, som hade legat i mitten av spannet, så kommer det innebära att det rent teoretiskt är sämre möjlighet på årets mästerskap för ”spannlöparna” att ta sig till final. Eftersom att så många av dem kom just från Sverige som väljer att plocka bort dem. Hade de varit från i princip vilket annat land som helst hade de fått åka.
 
Det är här det gäller att de som gör uttagningarna sitter på så god kunskap som möjligt och verkligen läser in sig på de olika grenarnas nyanser. Det kräver en VÄLDIGT god kunskap för att kunna göra väl grundade uttagningar. Förmodligen behöver man veckorna inför läsa på så mycket som man bara kan och sedan gäller det att vara på plats så mycket som möjligt och följa med i det som händer. Kanske bör man vara på plats på ett SM för att kunna föra en god kommunikation de sista uttagningsdagarna med de berörda? Så har vi det normalt inför ett VM, exempelvis VM i Budapest och det brukar fungera mycket mer friktionsfritt än vad dessa OS-uttagningar har hanterats. Om du skall säga till en person att du inte förtjänar din plats så måste du ha väldigt bra data och inte agera känslostyrt vilket jag får känslan av att man i mångt och mycket har gjort nu (absolut ett personliga antagande baserad på den kunskap jag har). Vid OS i Tokyo togs tre hinderlöpare ut på framtidskriteriet ut och de placerade sig 10, 13 (15 i heatet) och 11:e av 14-15:e startande per heat.  Jag hade ett telefonsamtal med sportchefen för friidrotten inom SOK samma dag som uttagningsbeslutet hade förkunnats som där pratar man om  att ”skicka löpare som kommer sist och näst sist i sina heat” (vilket den som läst meningen innan noterat inte stämmer).  Det känns som att man inte riktigt har checkat fakta när man har gjort uttagningarna nu utan det är baserade på andra saker. Det är dock bara spekulation från min sida. Jag skulle vilja ha en skriftlig motivering på varför man nu valt att tacka nej till aktiva som i alla fall enligt ovanstående har en möjlighet att placera sig topp-12 och på vilket fakta det är gjort.


Uppdatering 11 juli 2024: Förutom den väldigt allmänt beskrivna förklaringen skickat till de klubbarna den 7 juli (som dessutom är baserad på data som först fanns tillgänglig den 7 juli och inte vid uttagningstillfället). Dessutom har de där räknat in aktiva som de med lite kunskap skulle kunna ta reda på är reserver för sina nationer, d.v.s de är anmälda som nummer 4. Denna sammanställning jag nu gjort är mer relevant och baserad på tillgänglig kunskap om 3000 m hinder på OS 2024.


Så återigen, det som ofta kommer upp att de svenska uttagningskriterierna är luddiga går inte att komma ifrån. Tolkningen av möjlighet på topp-12 är väldigt hård och vi borde snarare kalla det för topp-7-kriterium eller något liknande eftersom åttan inte ansågs vara god nog baserad på datan från Budapest.  Tar vi Budapest så kommer de sju första placeringarna från nomineringsgränsen men åttonde tiden kommer från spannet. Som sagt det här är en  tolkningsfråga och det hade varit intressant att få en oluddig förklaring på hur den skall tolkas. Att hänvisa till ”fall till fall” ger den här osäkerheten i uttagningarna som Sverige verkar vara närmast världsunika på. Det är ett första steg att komma närmare de andra ländernas uttagningsregler som kanske ändå är att föredra?  Svensk uttagningspolicy håller inte topp-12-nivå i världen just nu (stark personlig åsikt) men jag tror att vi tillsammans om vi hjälps åt kan komma dit. Även om det inte hjälper de som nu nekats sin (i alla fall om man tolkar statistiken) rättmätiga plats. För det visar det här relativt tydligt att det handlar om. Jag tror det är så enkelt att tillräcklig kunskap inte har funnits hos beslutsfattarna. Och i framtiden är det viktigt att vi som besitter på den förmedlar den till de som behöver ha den för att fatta bra beslut som inte kritiseras hela tiden.
 
Vi skall senare ta en liten titt på hur andra nationer gör för att få lite perspektiv. Men vi kan redan nu slå fast att Sveriges kvalificeringskrav för Olympiska Spelen i Paris är de tuffaste i världen, i alla fall när det gäller hinder. Absolut, det är tuffare att komma topp-3 i Etiopien och därmed få chansen att bli uttagen, men så bor det också 129.7 miljoner i Etiopien att jämföra med våra 10.6 miljoner. Det där är också värt en story i sig när man berättar historien om hur en av världens bästa hindernationer (vi är 100 % topp-12 på hinder i världen som nation) valde att inte skicka en enda hinderlöpare till de olympiska spelen i Paris 2024.

Men nu kollade ni bara ett mästerskap säger någon?  Var det inte förvånansvärt många som kom topp-12 från spannet i Budapest? Jag återkommer till det och kan spoila redan nu att vid VM i Eugene så var det faktiskt en person färre. Men det finns ett mästerskap från de senaste åren som står ut. Det mästerskapet gick i Tokyo och var det senaste Olympiska spelet som arrangerats. Där kommer vi också få höra historien en annan global mästerskapsåtta som heller inte hade ansetts tillräckligt bra som svensk att bli uttagen. Samme person som ett år senare blev europeisk mästare och samma person, trots att han är femma i Norden i år bakom fyra svenskar, nu får en OS-biljett tack vare Sverige uttagningspolicy.

Text: Per Skoog

Text: Per Skoog

Sverige har varit väldigt framgångsrika inom friidrott i olika etapper. Vi som är födda på 80-talet minns kanske framför allt början av 2000-talet när Christian Olsson, Kajsa Bergqvist, Stefan Holm och Carolina Klüft med flera skördade stora framgångar. Vi har varit bra på att få fram stora stjärnor och har ju några som senast vid OS i Tokyo tog stora delar av Sveriges ädlaste valörer i den olympiska truppen. Friidrotten berör människor och är en av landets populäraste idrotter. Nationalklenoden Finnkampens format engagerar människor och här blandas stora stjärnor som vinner medaljer på mästerskap med heltidsarbetande friidrottare från mindre orter där alla kan bli hjälten för dagen. Friidrott är dock tyvärr ingen penningstinn idrott. Ytterst yttest få kan leva drägligt på den.

Förmodligen har samtliga av de som dragit på sig landslagsdressen någon gång haft en och samma dröm. Att en dag stå på den största scen som går att stå på. Den Olympiska Stadion för det just pågående Olympiska Spelen. Det finns inget större inom friidrotten. Denna dröm gör att människor, trots att de inte tjänar mer eller mindre en krona och kanske till och med går back på sin idrott, fortsätter att satsa för att se hur bra de kan bli. Kring ämnet om de ekonomiska förutsättningarna har faktiskt Sveriges Olympiska Kommitté tagit fram lite material som man bör ta del utav. Hur det står till med svensk elitidrott och de knappa resurser som många har.

Bifogar lite länkar här:
Svenska olympier lever under existensminimum (källa SOK)
Rapport om idrottares landslagskostnader (källa SOK)

Noterbart, rapporten om idrottares landslagskostnader släpps alltså tre dagar innan Leo Magnusson får sitt stora genombrott i Nice, en prestation som på allvar tänder hans teoretiska olympiska fackla och dröm på riktigt. Tävlingens resa och boende bekostas av de pengarna han har själv och via sin klubb. Läs gärna om hans resa mot Paris i artikeln om honom.

Dessa drömmer man har är stora men hur svårt är det? Om man någon gång har haft idrottsliga ambitioner har man förmodligen någon gång testat sin snabbhet mot andra, det som motsvarar 100 m på olympisk tävlingsnivå. Oavsett från vilken världsdel man är ifrån så kan man utöva löpning. Förutom ett par skor, i några länder har de inte ens det förvisso, så behöver du inget annat för att börja springa. I tävlingssammanhang krävs en bana, ett par spikskor och ett startblock som finns på arenan om du är sprinter. Inom medel/långdistans räcker det med en bana och ett par spikskor. I flera av de framstående afrikanska länderna finns inte ens det på de flesta platser men de kan ändå mäta sig mot varann och talang kan upptäckas. Löpning, både 100 m och längre, där ser man väldigt tydligt om man har en grundtalang för det eller inte. Och har man en grundläggande talang kan man sedermera med träning nå riktigt långt, speciellt inom medel/långdistanslöpning där ens slutgiltiga nivå kan avgöras av ens träning. Löpning är en av de enklaste idrotterna att förstå när det gäller själva grunden i det. Först till mållinjen vinner. Det är också därför som friidrott är en global idrott där länder från alla jordens länder deltar. På OS i Tokyo deltog idrottare från totalt 206 olika länder. I friidrotten deltog totalt 196 länder!! Det skall sägas att en del länder får en speciell inbjudan om de inte har någon kvalad idrottare enligt World Athletics kvalregler men det är ändå den idrotten som har flest deltagande länder. Siffran för Paris 2024 kom för ett par dagar sedan och över 200 länder kommer ha minst en deltagare till start i årets olympsika spel.

Medan Sverige totalt placerade sig på en 23:e plats i medaljlistan vid OS i Tokyo så slutade friidrotten på en delad 10:e plats med Norge tack vare guld för Armand Duplantis och diskusdubbeln som Danel Ståhl och Simon Pettersson stod för. Räknar man poäng för de åtta främsta placeringarna (8-7-6-5-4-3-2-1) så kom Sverige med 27 poäng på en 18:e plats.
Totalt tog 43 olika nationer en medalj inom friidrotten vid OS i Tokyo i totalt 48 grenar.

För att få lite perspektiv så fördelades simningens medaljer i Tokyo, en annan stor olympisk idrott, mellan 21 nationer på 37 olika grenar medan senaste OS i skidor såg 9 länder beslagta medaljer i 12 discipliner där två av nationerna tog mer än hälften av alla medaljer.
Den dominerande nationen vid OS i Tokyo inom friidrotten var USA. De tog totalt 26 medaljer, d.v.s mer än dubbelt så många som Sveriges medaljskörd totalt och de gör det via att skicka alla aktiva som är uttagningsbara. De har lyckats skapa en framgångsrik olympisk anda trots det (eller tack vare?) och hittat ett framgångsrecept som gör dem bäst i världen och bättre än hela Sveriges olympiska trupp totalt sett när det gäller medaljer. Finns det i deras trupp exempel på aktiva som med Sveriges principer inte tas ut men som sedan vid ett eller två mästerskap senare tar medalj? Garanterat! Den som har lite extra tid nu i sommar får gärna ta tag i den undersökningen.
 
Samtidigt som friidrotten är enkel ibland så är den samtidigt komplex att förstå eftersom att den är så mångfacetterad med så många olika grenar där det är otroligt svårt att vara expert på allt, både som tränare och som observatör. Hur man kvalar in till mästerskapen har också blivit lite mer komplicerat men är egentligen inte allt för svårt att förstå men det kan krävas en ordentlig förklaring som därför kommer här.

World Athletics har bestämt ett antal i varje gren som man vill ha med på mästerskapen. Det är ungefär som när FIFA säger att man vill ha 48 lag på VM i fotboll eller UEFA säger att man vill ha 32 lag på EM i fotboll, för övrigt inget som brukar starkt ifrågasättas. Hur ofta händer det att man inte sänder ett inkvalat lag i dessa mästerskap?

World Athletics vill använda sig av det rankingsystem man har byggt upp där en av anledningarna är att man vill kvalitetssäkra tävlingarna - man se till att allting går rätt till och att det inte fuskas. Därför är tävlingarna graderade i olika nivåer som gör att man kan ställa speciella krav på de högsta nivåerna av tävlingarna som ger mest poäng. Framförallt i Europa är detta ganska väl reglerat via EAA (Europeiska Friidrottsförbundet) som tar hand om nivå B-D via sin sanktionsansökan.  Man vill att 50 % av deltagarna ungefär skall kvala in via en satt kvalgräns medan hälften skall gå på rankingen. Detta gör att en idrottare med stjärnstatus inte behöver tävla sig in via rankingsystemet utan är hen tillräckligt bra så kan det räcka med en tävling där hen klarar kvalgränsen. T.ex om personen varit skadad och kanske inte hinner göra det antal tävlingar som annars krävs.  Kvalperioden nu mer är ett år för mästerskapen. Exempelvis så startade den olympiska kvalperioden för OS i Paris 2024 den 1 juli 2023 och avslutades den 30 juni 2024, alltså den sista dagen på SM i Uddevalla. Den sista helgen var för övrigt för de flesta nationer vigd till nationella mästerkap. I vissa grenar är det bara positivt med ett nationsmästerskap sista kvalhelgen medan det i medel/lång oftast bjuder på sämre förutsättningar för att kvala då det är svårt att göra ett resultat på samma nivå som galacirkusen med gott motstånd och bra farthållning. SM ger dock rätt mycket placeringspoäng och är av den anledningen intressant även för löparna.

För vår del så kommer mycket här handla om hinder så vi tar den grenen som exempel. Till VM i Budapest så skärpte World Athletics kvalgränsen från 8:22.00 ner till 8:15.00. Vid OS i Tokyo var den alltså 8:22.00 vilket tre svenskar klarade. Man har velat ha 36 löpare med, så man kan skapa tre försöksheat med 12 personer i varje. Detta är också skärpt från Tokyo 2020 där man hade 45 platser att tävla om. Både tidsmässigt och antalsmässigt har alltså allting skärpts sedan OS i Tokyo från World Athletics sida, något som alla måste anpassa sig till.

Gör du under 8:15.00 under kvalperioden  så är du alltså klar för OS i Paris i World Athletics perspektiv. Vi har i Sverige  haft en nominingsgräns, som vi kommer prata om i ett annat inlägg, men bara att ha gjort den innebär alltså inte att man automatiskt kan tas med till OS med 100 % säkerhet då den för hinder är på 8:15.51, alltså 51 hundradelar över WA:s gräns. I andra grenar kan nomineringsgränsen vara bättre än World Athletics kvalgräns, exempelvis 800 m där WA har haft 1:44.70 men nomineringsgränsen har varit 1:44.61. Gör man inte 8:15.00 eller bättre så gäller det först och främst att komma in på rankingen, annars kan man inte tas ut. På hinder så krävs tre tävlingar för att få ihop sin ranking. De flesta andra grenar har 5 tävlingar men hinder kan man inte tävla lika mycket på. Det gäller även 5000 m har World Athletics kommit fram till  så där är det tre tävlingar. I de allra längsta löpgrenarna gäller två resultat för att få ihop sin världsranking.

Rankingsystemet är uppbyggt som så att man samlar poäng på ett antal olika tävlingar, som sagt på hinder gäller tre tävlingar.

För att kvala in till OS i Paris på rankingen så krävdes när allt summerades sista kvaldagen 1206 poäng. Till slut efter att bland annat Sverige sagt sitt och beslutat att hinderlöparna, i deras ögon, inte var värda att delta i Paris, så sänktes den till 1186. Nu skall vi se hur man får poäng. Man räknar ihop poängen från ens tre bästa tävlingar (de tävlingar som genererar högst total poäng) och dividerar det med tre.

Man får poäng på två olika sätt.

A) Poäng baserat på tiden man springer.

B) Poäng baserat på placering i tävlingen och vilken nivå tävlingar har.
 
 
En tid på exempelvis 8:20.00 ger alltid samma poäng oavsett om den är gjord på en liten tävling på Slottsskogsvallen eller på Monacos Diamond League. Det enda som krävs är att tävlingen har så kallad WRC-status vilket gör att den minst har F-status. Detta är en typ av sanktion man söker 80 dagar innan. En tävling i Sverige kan arrangeras utan denna status men man har då inte möjlighet att få rankingpoäng. Detta gäller oavsett om man har nationell sanktion eller distriktsanktion. För att få WRC-status behövs dock en nationell sanktion (kallas central sanktion på friidrottsspråk).

8:20.00 är värt 1167 poäng och som sagt är den alltid värd det oavsett nivå på tävling bara den har WRC-status. Vi behöver ju dock upp i minst 1186 poäng har vi konstaterat. I snitt så saknar vi alltså 19 poäng för att kunna kvala in till OS i Paris om vi har tre tävlingar där vi sprungit på 8:20.00.

Tävlingar arrangeras generellt i A-F-nivå men det finns också fyra högre nivåer. Kort förklarat så är de graderade enligt följande.

OW: OS & VM
DF: Diamon League (finalen)
GW: Diamond League (officiella grenar) och bland annat IVM
GL: Area Championships d.v.s EM för friidrottare från Sverige.

A: Tävlingar närmast under Diamond League. Finns ingen i Sverige. Paavo Nurmi Games i Finland är dock en sådan där Sverige representerats på hinder senaste åren.
B:  Ytterligare en nivå som generellt inte finns i Sverige med ett undantag. Nämligen nationella mästerskapen som gick nu sista kvalhelgen.
C: Här återfinns alla våra Folksam GP med undantag för Borås som är D.
D) Detta är den lägsta nivån man söker sanktion för hos European Ahtletics. Denna nivå är flexibel och det krävs inte superstor budget om man exempelvis bara vill göra någon separat gren.
E) Varje nationsförbund kan uppgradera några tävlingar från F till E. Exempelvis var Bottanarydskastet E och det finns ytterligare några tävlingar.
F: Detta är grundnivån av tävlingar och egentligen alla tävlingar som vill erbjuda sina deltagare möjligheten att bland annat kvalificera sig till juniormästerskap bör ha den. Det inkluderar då givetvis seniormästerskapen.
 
5000 m och 3000 m hinder har ett speciellt poängsystem där poängen för placeringarna är lägre än för grenar med fem tävlingar. Så här ser den ut:

Värt att notera är också att man delar ut poäng även i försöksomgången till OS och VM. Det vill säga man kan få poäng för både försök och final. I exempelvis Simon Sundströms fall så är hans näst högsta poäng det senaste året 1246 poäng från loppet som tog honom till en VM-final i Budapest där han sprang på 8:20.10. Han fick 1166 poäng för sitt resultat och 80 poäng för att han tog sig till final på placering.

Generellt om du är på gränsen så behövs C-nivån för att kvalificera sig för ett globalt mästerskap skulle jag vilja påstå. Det kan absolut gå med någon D-tävling också men C eller högre är viktig. Som synes ovan så ger en seger i en C-tävling 50 poäng. Kombinera det med poängen för 8:20.00 (1167) och du får 1217 poäng. Det vill säga över det snitt på 1206 poäng som krävdes den här gången initialt för kval till OS i Paris medan 1167 poäng plus 35 poäng för seger i en D-tävling ger 1202 poäng, d.v.s under snittet som krävdes den dagen rankingen stängde till OS i Paris.

Den utav de svenska hinderlöparna som sist tog sig in på rankingen till Paris var Leo Magnusson som i och med sin seger på 8:22.03 på SM säkrade sin uttagningsbara plats. Vid ett långsammare lopp hade han inte kunnat kvala in överhuvudtaget till Paris på egen maskin och då hade inte SOK behövt ta ställning till hans deltagande överhuvudtaget. Att rankingen är så viktigt och nivån på tävlingar så viktig gör att de aktiva tvingas ut och tävla i Europa. Eftersom nivån på hinderlöpare ur ett internationellt perspektiv varit så bra (enda grenen där tre aktiva, ja till och med fyra, kvalificerat sig till det globala mästerskapet nu) så har de kunnat komma in på framförallt A-tävlingar och i något fall även Diamond League (Simon Sundström efter sin VM-final 2023 och sedermera personbästat på 8.18 i Zagreb).

En länghoppare kan alltid ladda på maximalt och försöka hoppa långt i varje tävling (teoretiskt, jag vet att motstånd m.m så klart påverkar här också) men en hinderlöpare måste ibland göra en taktisk avvägning hur fort de skall gå i loppen. Även kopplat till rankingsystemet för att se till att säkra en tillräcklig poäng till mästerskapet. Detta gör också att det inte går att toksatsa i varje lopp då man, vilket vi kommer se i den här genomgången i senare kapitel, inte är möjligt då man har så få möjligheter att springa fort. I grenens karaktär ligger också att man straffas på ett annat sätt än slätlöpning på att gå ut för fort då man har ett antal hinder även på slutvarven att ta sig över. Är man då trött kommer man att tappa mer tid.

Text: Per Skoog