Uttagningsprocessen 2024 - mot LA 2028

När beslutet kom onsdagen den 3 juli 2024 att åtta friidrottare nekades sin plats till OS (kompletterades med en nionde den 7 juli) av Sveriges Olympiska Kommitté var vi nog många som undrade vad som egentligen hade skett. Hur hade man kommit fram till detta beslut?

Jag har gått igenom exakt den data som man haft tillgänglig när man har satt gränserna och efter att ha analyserat den är det än svårare att förstå hur man verkligen kom fram till det beslut man har tagit. Mer och mer tyder på att det baserat på fakta borde ha skickats ett par hinderlöpare till Paris. Och det är inte bara jag som tycker det. Även en ansedd friidottsexpert som A Lennart Julin reagerar mot hur man har gjort uttagningarna (se nedan kapitel 3).

Eftersom att det är mycket text går jag nedan igenom lite mer kortfattat vad de olika kapitlen handlar om. Även om jag självfallet skriver ur mitt eget perspektiv som tränare för två av hinderlöparna som kunnat tas utav SOK, men som nekades plats, så är det mesta baserat på ren tillgänglig data.

Min egen reflektion efter denna process är följande:

Vi tränare, aktiva och andra ledare inom våra specialförbund inom olympisk idrott behöver bli mycket bättre på att dela med oss av tillgänglig fakta och kunskap till media, allmänhet och givetivs de som till slut fäller avgörandet kring våra aktivas olympiska framtid. Helt naturligt besitter vi en del detaljkunskap som är svår att tillskansa sig om du inte är väldigt intresserad eller rent av lite nördig. Det kräver ett intresse för idrotten som kanske inte alltid sätts som krav hos ens arbetsgivare. För den olympiska idrottens bästa behöver vi hjälpas åt här.

Vi tränare och idrottarna kan inte lita på att de kriterier som sätts upp är satta på ett för idrottaren rättvist sätt. När gränser kommer är det inte naturligt att vi  granskar dem under lupp, men tydligen är det det vi måste göra. Min egen reflektion när de kom var att ”okej de är tuffa men det är möjligt”. En av våra aktiva hade varit inom det så kallade spannet under året innan. Vi invaggades nog lite i en falsk trygghet, inte minst de sista veckorna in mot uttagningen. Vi som är djupt insatta och även experter som A Lennart Julin (se hans kommentar i kapitel 3 nedan) var nog beredda på ett klart positivare utfall än vi nu fick. Hade vi vetat detta hade vi så klart kunna förbereda tunga material som det här på förhand. Vi kommer aldrig tillåta oss att göra det misstaget igen.

Lärdomen till kommande mästerskap är att vi är tvungna att agera ”Uppdrag Granskning” lång tid i förväg för att se till så att de som sätter gränserna gör det på ett korrekt sätt. Det här är inget vi får betalt för eller som ingår i vårt uppdrag via föreningarna men det är tyvärr ett jobb som vi kommer att behöva göra för rättvisa chanser för idrottarna att få representera sitt land. Den här genomgången, och inte minst kapitel 2, visar att Sverige aktivt nu säger nej till rätt stora chanser för topp-12, baserat på en jämförelse med VM i Budapest. Framförallt blir det tydligt att vi säger nej till topp-12-kapacitet i Paris 2024. Jag tror inte man har gjort det fullt medvetet från SOK:s sida. Jag tror man har kommit fram till det man nu kommit fram till grund på grund av att man inte vetat bättre. Hade man kommit fram till samma beslut om man själva analyserat samma sak som jag nu här gjort? Jag hoppas att berörda personer med intresse går igenom den här informationen och kommer med en kommentar efteråt i så fall. Just nu satsar idrottare mycket pengar på att kvala in till OS men blir dubbelt bestraffade när de inte tillåts tävla trots att de har kvalificerat sig.

Hur som, vi är förbaskat tidigt ute inför OS i Los Angeles 2028. Det kan ingen säga något om. För min del så blir de här dokumenten också ett underlag att gå igenom längre fram och att ta med sig i diskussioner inför kommande OS-uttagningar och även innan gränserna sätts. Förhoppningsvis så kommer det inte behövas, utan svensk idrott kommer besluta att vi kan göra uttagningarna på ett mycket mer vetenskapligt sätt än 2024. Just nu så bjuder sättet vi tar ut risk för att det blir mågna fel. Jag hoppas att dessa kan minimeras så mycket som möjligt i framtiden.
 
Kapitel 1 – Rankingsystemet
Kapitel 2 – Det perfekta mästerskap (att jämföra med)
Kapitel 3 – Leos Olympiska Dröm
Kapitel 4 – Vidars 2024 (kommer)
Kapitel 5 – Vilket land har analyserat fel?
Kapitel 6 – Mohamed och Gärderud – vi kan bli bäst i världen
Kapitel 7 - Sverige – en av världens bästa hindernationer (kommer)
 
Kapitel 1 – Rankingsystemet
Jag går här igenom hur rankingsystemet fungerar men jag inleder lite om friidrottens position i världen som stor global idrott och vad det innebär konkurrensmässigt för de som har valt att utöva den idrotten. Friidrotten presterade vid OS i Tokyo, bättre än svensk olympisk idrott i genomsnitt vilket bör anses vara en kvalitetsstämpel på det jobb som aktiva och tränare gör.
Vi går också igenom bland annat vad det innebär för en aktiv att inte få chansen i ett internationellt mästerskap där Simon Sundström tas upp som exempel. Trots att Simon hade 5.5 sekunder sämre årsbästa förra året än i år så tog han sig till VM-final (slutade på en 15:e plats) och presterade ett nytt personligt rekord. Den prestationen genererade värdefulla rankingpoäng som han burit med sig in i 2024. Nu med en förvägrad OS-start så hindras svenska aktiva att få möjligheten att förbättra sina möjligheter att kvalificera sig till kommande mästerskapet, för att inte tala om vilka andra möjligheter man fråntas, inte minst ekonomiska sådana, något som SOK själva kommit fram till via rapporter. Det blir alltså ett moment 22.
 

Kapitel 2 – Det perfekta mästerskap (att jämföra med)
Detta kapitlet började skrivas den 5 juli, två dagar efter att SOK:s besked kom att inte skicka några hinderlöpare. Här går vi igenom Budapest 2023 där förutsättningarna var exakt likadana som vid nomineringstidpunkten 2024, nämligen att 17 löpare under mästerskapsåret hade klarat SOK:s nomineringsgräns.

Utav dessa tog sig nio aktiva in sig topp-12 vilket får till följd att tre platser togs av löpare som låg utanför 8:15.51. Det visar sig att placering 8-10-12 kommer från motsvarande årets spann (8:15.52 – 8:19.12). Årsbästa för de tre är 8.17.40, 8:16.78 och 8:17.14. Detta skall jämföras med de tre bästa svenskarna i år - 8:16.94 (Emil Blomberg), 8:17.15 (Simon Sundström) och 8:18.23 (Leo Magnusson). Dessutom är personen på 10:e plats den enda som har mer än ett lopp i spannet. Han är den enda av de tre trots att deras kvalperiod sträckt sig längre än kvalperioden för OS i Paris som ju slutade 30 juni. Personerna som slutar 8:a och 12:a har alltså exakt samma förutsättningar att ta sig in som de bästa svenskarna. Rent statistikt skiljer det inget mellan dem.

Slutsatsen är alltså att svenskarna håller samma nivå som andra hinderlöpare som året innan tagit sig in just topp-12. Detta visar hur SOK:s egna kriterier helt enkelt är fel uppsatta. För borde det inte vara så att en person som visat kapacitet att komma topp-12 borde anses ha topp-12-kapacitet?

Vi går också igenom hur SOK har beslutat att beräkningen skall göras och kan tydligt peka på bristerna i detta beräkningssätt. När man väljer att inte använda sig av spannet och annan bedömning blir nomineringsgränsens tillverkningsmodell avgörande och om det finns brister i det så drabbar det de aktiva.

Slutsatsen blir att troligtvis har rätt kunskap inte funnits hos dem som både bestämt hur gränserna skall sättas och hur man sedermera skall ta och analysera de aktuella OS-deltagarnas prestationer för att kunna göra bedömningen om de har kapacitet för topp-12. Se gärna kapitel 5 för en lite mer internationell jämförelse som skulle kunna anses stödja denna teori.

Kapitel 3 – Leos Olympiska Dröm
Det här kapitlet går igenom Leos resa från hindercomeback till att på sista tävlingen för första gången göra sig själv uttagningsbar till OS i Paris.

Vi går igenom specifikt de sista veckorna som är intensiva och belyser också hur Leos ekonomi för att kvala till Paris överensstämmer med SOK:s egna analyser av svenska olympiska idrottares utmaningar rent ekonomiskt. Samtidigt belyser vi SOK:s egna ansvar i att fortsatt katalysera dessa ekonomiska utmaningar genom att jobba emot idrottarna genom deras olympiska uttagningsprocess där de hellre fäller än friar.

Slutligen så innehåller också kapitlet en kommentar av A Lennart Julin som får anses vara en av de tyngsta av en utomstående person (han har ingen personlig vinning på att det skickas hinderlöpare till OS):

FRIIDROTT ÄR INTE BARA MATEMATIK!
 
Dvs man måste alltid se vad som ligger "bakom" resultatsiffrorna. Framförallt spelar ju vädret in kraftigt (vind, regn, kyla). Men i synnerhet på medel/lång (där man tävlar man-mot-man på samma yta) handlar också mycket om sammanhanget och tävlingens karaktär.
 
Att göra en tid när man kommer 8:a/10/12:a efter att ha "åkt med en bit ned i ett tåg" är något helt annat än att göra samma tid som vinnare.
 
Att Leo inom några få dagar vinner två internationella lopp på 8:18/8:21 där på pappret mycket mer meriterade utländska löpare också jagar prestationer som förbättrar deras möjligheter att komma med till OS är något som absolut borde ha vägts in.
 
Och att bara någon vecka senare i kamp med två andra OS-aktuella svenskar ta hem SM-guldet på nytt mästerskapsrekord (8:22) efter att ensam ha dragit sista fem varven en blåsig dag är verkligen något som imponerar stort och tydligt indikerar att den tidsmässiga kapaciteten utvilad i ett hänglopp i vindstilla är klart under både SOK:s och WA:s direktgränser.
 
Att dessa tre vinnarlopp - två internationella plus SM - inte värderas högre än de nominella resultatsiffrorna är för mig fullständigt obegripligt.


Kapitel 4 – Vidars 2024 (kommer)
 
 
Kapitel 5 – Vilket land har analyserat fel?
Här går vi igenom hur Sveriges gränser ligger till, dels allmänt mot andra länder så som Storbritannien, dels specifikt så som på hinder.

Sverige har i 23 av 42 fall tuffare kvalgränser än Storbritannien trots att Storbritannien strävar efter topp-8-nivå och Sverige topp-12. Ett av landet måste alltså ha analyserat fel när man tagit fram sina gränser.

Vi går också kort igenom Sveriges medaljfacit sedan 1896. Det visar sig att det är 40 år sedan Sverige presterade på topp-12-nivå här. När det gäller olympisk sommaridrott, om SOK skall anses vara ytterst ansvarig, så har alltså inte den topp-8-nivå man strävar efter varit en framgångsfaktor. Kanske är det dags att tänka nytt? Kanske kan vi bättre ta tillvara på de idrottstalanger som finns i vårt land och ge dem inspiration att uppfylla sin drömmar?


Kapitel 6 – Mohamed och Gärderud – vi kan bli bäst i världen
Frågeställningen här gällde om det är rimligt att Sverige kan få fram en absolut världsstjärna på hinder som slåss om globala medaljer och detta till och med inom fyra år. Svaret på den frågan är ja, det är faktiskt möjligt baserad på tillgänglig data.

Världsnivån på hinder de senaste åren ligger på samma nivå som de bästa svenskarna någonsin har presterat. Samtidigt så ligger svenskarna nu väl i fas med det som Gärdrud och Mohamed presterade 3-4 år innan sina bästa säsonger. Det är alltså fullt möjligt att vi i Sverige kan få fram en hinderlöpare till Los Angeles 2028.

Vi diskuterar lite de utmaningar som finns där att komma in i rätt tävlingar för att få möjlighet att prestera tiderna är den främsta. Tyvärr så sätts nu käppar i hjulet då Sveriges löpare inte får chansen i Paris och att därmed förbättra sina positioner i världen.

Kapitel 7 – Sverige – en av världens bästa hindernationer (kommer)
Jo, vi är faktiskt det.