Mohamed och Gärderud – vi kan bli bäst i världen

Mustafa Mohamed 8:05.75, Anders Gärderud 8:08.02 och Dan Glans 8:15.32. De är nu när vi skriver den 26 juli 2024 de tre snabbaste tiderna på 3000 m hinder genom tiderna i Sverige. Det är tre klassiska hinderlöpare där Anders Gärderuds OS-guld och världsrekord från Montréal 1976 är den största mästerskapsframgången i grenen även om Mustafa Mohamed underskred hans tid 2007 och satte det gällande svenska rekordet 8:05.75. Samma år blev Musse fyra på VM i Osaka. Hans bästa hindermerit någonsin. Glans var sjua i Gärderuds världsrekordlopp på 8:21.53. Två veckor senare noterade han vad som skulle bli hans livs snabbaste lopp, 8:15.32.

Om vi på något sätt skall ha något att skriva om här så behöver vi analysera hur sannolikt det är att det i framtiden kan bli en svensk hindermedalj, d.v.s det som är SOK:s uttalade mål. Hur mår egentligen svensk hinderlöpning och vad har det för framtidspotential?
 
Först behöver vi klargöra vad som har krävts för medalj och jag har tagit fram medaljörerna från de senaste 20 årens mästerskap, ända bak till Mustafa Mohameds OS-debut 2004 i Athen och framåt.

Många idrottare som SOK valde att inte anmäla till årets OS har uttalat att det känns som att Sverige (SOK) inte tror på dom. Sitter SOK kanske på en kunskapsbank som gör att de kan göra väl avvägda beslut? Eller tas besluten på någon form av magkänsla och inte på tillgänglig kunskap?

På det kan de bara själva svara på. De aktiva har fortfarande inte fått en individuell förklaring till varför de ej får åka utan bara en allmän förklaring som har felaktig data (överensstämmer ej med den som fanns tillgänglig det datum beslutet togs) och som inte tar hänsyn till de olika personernas individuella prestationer eller förutsättningar att prestera på OS i Paris.

Här är då statistiken baserad på bronsmedaljörerna från OS i Aten 2004 fram till VM i Budapest 2023. Tiden till vänster är den tid de har presterat på mästerskapet i finalen. Självfallet har loppen haft olika karaktär och därför är exempelvis Conseslus Kiprutos tid från VM i Eugene på 8:27.92 irrelevant, hans årsbästa på 8:08.76 säger mer. Denna form av beräkningsmodell ligger också till grund för hur OS-gränserna 2024 togs fram. Läs gärna mer om det och det bristfälliga sätt de tagits fram i kapitel 2.

Här är de senaste årens bronsmedaljörer på internationella mästerskap. Man kan se att nivåerna går lite i perioder. Just nu exempelvis så har internationell hinderlöpning två stora giganter i form av Soufiane El Bakkali och Lamecha Girma. El Bakkali är förvisso ”bara” nia genom tiderna på 7:56.68 medan Girma slog världsrekord med 7:52.11 förra året vid Diamond League i Paris. Men det är El Bakkali som har vunnit OS i Tokyo (2021)  samt VM i Eugene (2022) och VM i Budapest (2023). I samtliga fall före just Girma som alltså tagit tre raka silver.

Som synes har det de senaste nio mästerskapen levererats olika bronsmedaljörer. 2015 och 2022 har det varit mästare på nedgång. Brimin Kipruto (2015) vann OS i London 2012 och Conseslus Kipruto (2022) vann OS 2016.

Det intressanta är så klart att kolla på de senaste mästerskapen. Efter att Evan Jager tog bronsmedalj 2017 i London har nivån för brons inte varit allt för hög. Dessutom var Jager det året världsetta på 8:01.29. Han var alltså en guldfavorit som blev trea. Kipruto som vann hade 8:04.63 som årsbästa och en 21-årig El Bakkali som tog silver hade gjort 8:05.12 inför. Därefter följer sedan fyra mästerskap mellan 8:04.82 och 8:08.76 om vi bortser från 2021 där Benjamin Kigen hade 8:15.09. 2021 var ett covidår så jämförelsen med de andra åren känns inte helt rättvis. När man kollar topp-17-nivån då (så många som nu har klarat nomineringsgränsen) så finner man en skillnad på cirka 3 sekunder mot topp-17-nivån nu.

Mustafa Mohamed och Anders Gärderuds personbästan hade alltså varit i paritet med de tiderna bronsmedaljörerna nu de senaste mästerskapen gjort inför mästerskapet. Då är nästa relevanta fråga att ställa - hur gamla var Mohamed och Gärderud när de gjorde sina livs lopp?

Fotnot: I flera grenar har nya kolfiberskor påverkat resultatutvecklingen men en sådan tydlig tendens syns inte på hinder när det gäller vad som krävs för att ta medalj. Just därför är den historiska tillbakablicken högst relevant då det som sagt är tider på Mohameds och Gärderuds högsta kapacitet som nu krävs för att slåss om medalj.

Som synes så var Mustafa Mohamed 28 år, Anders Gärderud 30 år och tar vi med även Glans så var han 29 år när han sprang sin snabbaste tid. Blomberg som sänkte sig med över tre sekunder i år är 32 år och Sundström och Magnusson är båda 26 år. Vidars personbästa är från han var 25 år. Han sprang förra året ett par tiondelar över det när han var 27 år och även om han inte slagit pers än har vi diskuterat i en artikel om honom att han aldrig har haft den nivån han nu har bortsett att han saknar ett riktigt snabbt lopp som bekräftar det.

4:an ned till 7:an är alltså aktiva idag och sannolikheten att listan kommer se ut så här om fem år är låg. Om topp-3 just nu i Sverige genom tiderna kunde prestera som allra bäst vid 28-30 års ålder, i världsrekordlöparen Anders Gärderuds fall alltså som 30-åring så borde det kunna gälla även svenskarna. Vidar Johansson är två år yngre än Gärderud var som bäst och 5-6 år yngre än några av de som är äldst på OS-rankingen nu. För vid OS i Los Angeles så är alltså Emil 36 år, Simon och Leo är 30 år (som Gärderud var som bäst) och Vidar är 32 år (som Emil nu). Finns det någon chans att på 4 år ta så stora kliv så att du kommer ner på Mohamed och Gärderuds tider och faktiskt vara en medaljkandidat?

Svaret är…. ja!


Här är statistiken vad de alla har gjort som 26-åringar. Leo och Simon fyllde 26 år tidigare i år (de är båda födda samma dag, 4 februari 1998). Detta är alltså fyra år innan Gärderud slog sitt världsrekord. I Mustafas fall är det två år innan han sprang sitt svenska rekordlopp.

Den snabbaste 26-åringen genom tiderna är alltså Mustafa Mohamed som 2005, alltså bara två år innan hans svenska rekord på 8:05.75 sprang på 8:15.51 vilket var personbästa med 2.5 sekunder jämfört med året innan. Simon och Leo skuggar sedan med årets tider medan Vidar är fyra, en dryg sekund före Gärderud. Blomberg, som tog ett stort kliv framåt 2021, är med 8:36.84 precis före Glans. Det skall sägas att det kan finnas några emellan Gärderud och Blomberg men vi kikar lite mer specifikt på dem som nu är topp-7 genom tiderna. Inte minst Mustafa är intressant.

En 24-årig Mustafa sprang 2003 på 8:23.35 och fick då chansen att springa VM. Noterbart är att hans tid inte hade räckt till att slå sig in i det svenska VM-laget 2023 och absolut inte i OS-laget 2024, baserat bara på hans tid.

OS-året 2004 kan man läsa följande artikel i Expressen den 1 augusti.

Noterbart. Vid tillfället är Mustafa 25 år och det finns inget framtidskriterie. Han är vid tillfället ett år äldre än en nu 24-årig Emilia Lillemo som via två återbud kom in på rankingen till OS i Paris men som fick ett slutgiltigt nej från SOK. Med dagens mått mätt är han alltså inte ett framtidsnamn (så som SOK behandlar åldrar just nu) som skulle kunna anses gå på ett framtidskriterie.

Mustafa har heller 2004 inte klarat någon av de nomineringsgränser eller ens det spann som nu finns 2024. Gränsen är 8:15.51 och spannet är mellan 8:15.52-8:19.12. Dessutom så är kriterierna på den här tiden tuffare, det är ju topp-8-kriterie som gäller från SOK:s sida och inte det topp-12-kriterie som införts nu till 2024.

Den analytiske ställer så klart frågan, men hur var nivån 2004 jämfört med 2024? Och här talar det ändå till favör för en uttagning av Mustafa, men bara delvis. Han hade, utav de som sprang mästerskapet den 15:e bästa tiden inför. Jämför det med SOK:s nomineringsgräns som 17 personer i världen har klarat i år (där satte alltså SOK till slut sin gräns för att ta med hinderlöpare). Om 17 personer är gränsen för topp-12 nu så borde gränsen varit tuffare satt än 15:e årsbästa för Musse som ju hade topp-8-kriterium? Eller så är det helt enkelt så, vilket vi har kunnat visa på flera olika sätt, att gränserna nu är felaktigt satta och att likaväl som Mustafa fick åka som 15:e man på ett topp-8-kriterium då så borde Sverige (SOK) valt att skicka hinderlöpare nu på sitt topp-12-kriterium som stöd.

Var det fel att skicka Mustafa Mohamed till Aten? Nej, verkligen inte. SOK valde att fria istället för att som nu fälla och Musse tackade med att ta sig till final genom att springa på 8:19.37 i försöken, 6 hundradelar över pers och sedan blev han 13:e i finalen på 8:18.05, d.v.s nytt personbästa. Det är några tiondelar snabbare än Leo Magnussons tid nu i år som trea i Sverige och cirka sekunden långsammare än Emil Blombergs och Simon Sundströms tider i år som inte kvalificerade dem till Paris.

Två bilder är relevanta att kika på.

Här är Mustafas resultatutveckling på hinder. Mustafa är född 1979 och som tidigare nämnt 28 år när han slår sitt svenska rekord 2007.

Och här är Mustafas tio snabbaste hinderlopp någonsin

En 25-årig Mustafa springer alltså på 8:18.05. För övrigt bara fyra hundradelar snabbare än Simon Sundström sprang i Zagreb förra året (8:18.09). De är alltså båda 25 år vid det tillfället. Som jämförelse så blir Mustafa 13:e på OS och Simon blir 15:e i VM-finalen. Påminner om nivån för medalj nu är på den nivån Mustafas presterat på som bäst. Skall tilläggas att världsettan Said Saif Shaheen aldrig sprang OS på grund av en konflikt över hans nationsbyte från Kenya till Qatar, ett meddelande som kommer på våren OS-året. Said slår med 7:53.63 världsrekord efter OS i Bryssel den 3 september. Paul Kipsiele Koech är därmed ytterligare en favorit som tar brons. Guldet tas istället av Ezekiel Kemboi som i fyra stora europeiska tävlingar sprungit på 8:11.03 som bäst. Han vinner OS-finalen på 8:05.81 och sänker senare under säsongen sin tid till 8:02.98 i Zurich, sex sekunder bakom Shaheen.

Kollar man på Mustafas utveckling så gör han 8:15.51 som 26-åring och 8:14.67 som 27-åring. D.v.s ganska små förbättringar även om han sakta närmar sig världseliten. Det stora lyftet kommer 2007 som 28-åring där han blir VM-fyra. Hans två bästa lopp 2007 är under 8:10 och 2008 följer han upp med att springa 8:11.10 vilket blir hans tredje bästa någonsin. Detta året kommer det vara få chanser för hindersvenskarna att sänka sig ner till Mustafas nivå som 26-27-åring då de ej får springa i Paris och de bästa loppen säkerligen kommer fyllas med många OS-löpare, men det är inte omöjligt för dem att komma dit ner om de får möjligheten i rätt lopp.

Noterbart är att Mustafa har tre lopp under 8:14.67 i sitt liv. Svenskarna nu ligger alltså bara ett par sekunder ifrån det just nu och vi pratar här om en kille som på tre år går från 8.18 till 8.05. Från global final till medaljkandidat. Det går alltså göra en sådan utveckling som svensk hinderlöpare. Och Mustafa är inte ensam om det.

För kollar vi Gärderuds samma data så får vi fram följande.

Här är Gärderuds resultatutveckling. Gärderud är alltså född 1946.

Och här är Gärderuds tio snabbaste lopp.

Som vi noterat innan så sprang en 26-årig Gärderud på 8:20.8. Precis som i Mustafas fall så är det sedan två år med ett par sekunders förbättringar ner till först 8:16.06 som 27-åring och 8:14.2h som 28-åring (det skall dock sägas att 8:14.2h var strax över dåvarande världsrekord). Sedan kommer, ur vårt nutidsperspektiv, lyftet 1975 med först världsrekord i Oslo på 8:10.4 den 25 juni och sedan sex dagar senare 8:09.70 på DN Galan. 1976 så kommer sedan ett av den svenska olympiahistoriens mest klassiska ögonblick, OS-guldet i Montréal på nya världsrekordet 8:08.02. Det skulle också bli Gärderuds snabbaste lopp någonsin.

Men kollar man på Gärderuds topp-10 så ser man att han har bara fyra lopp under 8.14. Och de kommer samtliga som 29-30-åring.

Personligen tror jag det med tanke på dagens mer skonsammare skor är möjligt att liksom, Emil, eller flera av de som nu som 35-36-åringar tog sig in på OS-rankingen, går att fortsätta utvecklas rätt långt upp i åldrarna om man bara har motivationen. En av anledningarna till att Sverige är en av väldens bästa hindernationer (separat artikel om det kommer) är att vi ligger långt fram utvecklingsmässigt när det gäller träning. Och tänk om vi kan få stöd att utveckla våra aktiva ytterligare 1-2 nivåer. Redan i år har svensk hinderlöpning tagit ett kliv framåt och då hade kalendern inte ändrats om från juni till juli när det skedde, d.v.s vi var egentligen bara halvvägs in i den. Och man är där man är idag utan ekonomisk stöttning via SOK. Andra halvan av hindersommaren kommer att kickstarta med OS i Paris utan svenskt hinderdeltagande.

Förutsättningarna blir annorlunda nu andra delen av säsongen. Hade de fått förtroendet att åka till Paris hade kanske någon kunnat ta det steget som Mustafa Mohamed till att börja med fick chansen att göra i OS i Aten. Det som just nu är den stora skillnaden mellan Mustafa och de fyra hinderkillarna rent generellt är att han blev bofast i de stora loppen under åren 2005-2008. Mustafas fyra snabbaste lopp 2005 kommer samtliga från nuvarande Diamond League (på den tiden hette det Golden League) eller VM. 2006 så kommer hans två enda lopp under 8.20 på Golden League. Hans snabbaste lopp i livet är satt i Heusden-Zolder (en klassisk tävling där Andreas Kramer för övrigt VM-kvalade för första gången 2017), men som nu inte brukar ha hinder på programmet. Mustafas 2-6:e snabbaste tider i livet är från Golden League, tre från Stockholm och två från Paris.

Sammanfattning:
Om världsnivån på 3000 m hinder fortsätter att vara densamma i ytterligare fyra år så är det fullt teoretiskt möjligt att vi kan ha minst en hinderlöpare som kan vara med och slåss om medaljer 2028 i Los Angeles. Det som dessutom ökar sannolikheten är att Sverige, som just nu kan anses vara topp-5 i världen bland hindernationerna, har flera aktiva som kan ta samma steg som tog Mustafa Mohamed tre år att ta och Anders Gärderud fyra år att ta. Svenskarnas nivå just nu är ett par sekunder från den nivån som Mustafa och Anders hade innan de tog det absoluta klivet in i världseliten. De tog båda det klivet från ett år till ett annat. Från 8.14 till 8.05 för Mustafa och från 8.14 till 8.09 för Anders. Svenskarna är nästan där eller i alla fall ganska snart.

Rätt tävlingar är ofantligt viktigt vilket vi har förklarat även i texten om Leo där vi går igenom i vilka lopp som man underskred kvalgränsen till OS  i Paris. De här tillfällena är idag väldigt få. Chansen att komma in i Diamond League efter OS i Paris har drastiskt minskat då Sverige väljer att inte skicka någon hinderlöpare till Paris. Vi tävlingsarrangörer (för jag jobbar med flera tävlingar på C-D-nivå) ser utan tvivel ett OS-deltagande och framgång där som något som kan avgöra att vi väljer en aktiv framför en annan till våra tävlingar.

Att vi får möjligheten att springa Diamond League på hemmaplan i Stockholm kan komma att vara helt avgörande i framtiden. Det borde, sett till hur världsnivån på hinder ser ut just nu, varit avgörande för redan nu i år, eftersom att det var där som Emil och Simon slog sina personbästan. Förhoppningsvis kan det vara ett viktigt lopp 2025 för att säkerställa att Sverige återigen har tre hinderlöpare med på VM i Tokyo, så som vi hade på OS 2021 och VM 2023 och hade haft möjligheten till nu även i OS i Paris.

Jag tror också att det som vi kommer komma fram till nu och som jag tror vi behöver ta ett krafttag till är wavelightteknologin. På alla de stora loppen (Diamond League men inte OS/VM/EM) finns wavelight, alltså ett ljusbaserat system som hjälper både harar och löpare att hålla rätt fart. Mitt team (vi arrangerar mycket mindre tävlingar och några av de som jobbar för mig är duktiga på att koda) har börjat kolla på en enklare inomhusvariant till att börja med som även skulle kunna vara fördelaktig på träning. Igår, 13 dagar innan Andreas Kramers OS-start så är jag pace på cykel på en 400-ing som skall gå på en specifik tid. Just igår lyckas jag hålla rätt fart men tänk om man även i en träningssituation skulle kunna ta hjälp utav det. På det sättet skulle Sverige kunna ligga i framkant för att på allvar kunna utmana de fyra största hindernationerna som just nu är USA, Kenya, Etiopien och Frankrike. Mer om det i en kommande artikel som sagt.

Avslutningsvis. Sverige är ett litet land sett till vår befolkning och vi måste bli bättre på alla sätt att ta hand om de talanger vi har. Sett till våra resurser så gör vi det fantastiskt bra redan nu, inte minst på hinder, men vi skulle med gemensam kraft kunna bli ännu bättre. Skulle vi kunna få med oss allting från politiker och idrottsorganisationer till att dra åt samma håll så skulle vi kunna nå de saker som jag behandlar här ovan. Det innefattar att låta de som faktiskt håller rätt nivå få chansen. Kunskap måste höjas bland beslutsbefattare men även bland oss som, kanske just nu inte arbetar fullt ut med detta, men som hade önskat att ha det som arbete i framtiden. Det är dock en helt annan diskussion som hade kunnat göra den här texten oerhört mycket längre. Så vi lämnar den därhän just nu. Att vi konstaterat att det är fullt möjligt att nå världseliten får vara den här textens viktigast slutsats.

Text: Per Skoog