Kapitel 1: Rankingsystemet

Text: Per Skoog

Sverige har varit väldigt framgångsrika inom friidrott i olika etapper. Vi som är födda på 80-talet minns kanske framför allt början av 2000-talet när Christian Olsson, Kajsa Bergqvist, Stefan Holm och Carolina Klüft med flera skördade stora framgångar. Vi har varit bra på att få fram stora stjärnor och har ju några som senast vid OS i Tokyo tog stora delar av Sveriges ädlaste valörer i den olympiska truppen. Friidrotten berör människor och är en av landets populäraste idrotter. Nationalklenoden Finnkampens format engagerar människor och här blandas stora stjärnor som vinner medaljer på mästerskap med heltidsarbetande friidrottare från mindre orter där alla kan bli hjälten för dagen. Friidrott är dock tyvärr ingen penningstinn idrott. Ytterst yttest få kan leva drägligt på den.

Förmodligen har samtliga av de som dragit på sig landslagsdressen någon gång haft en och samma dröm. Att en dag stå på den största scen som går att stå på. Den Olympiska Stadion för det just pågående Olympiska Spelen. Det finns inget större inom friidrotten. Denna dröm gör att människor, trots att de inte tjänar mer eller mindre en krona och kanske till och med går back på sin idrott, fortsätter att satsa för att se hur bra de kan bli. Kring ämnet om de ekonomiska förutsättningarna har faktiskt Sveriges Olympiska Kommitté tagit fram lite material som man bör ta del utav. Hur det står till med svensk elitidrott och de knappa resurser som många har.

Bifogar lite länkar här:
Svenska olympier lever under existensminimum (källa SOK)
Rapport om idrottares landslagskostnader (källa SOK)

Noterbart, rapporten om idrottares landslagskostnader släpps alltså tre dagar innan Leo Magnusson får sitt stora genombrott i Nice, en prestation som på allvar tänder hans teoretiska olympiska fackla och dröm på riktigt. Tävlingens resa och boende bekostas av de pengarna han har själv och via sin klubb. Läs gärna om hans resa mot Paris i artikeln om honom.

Dessa drömmer man har är stora men hur svårt är det? Om man någon gång har haft idrottsliga ambitioner har man förmodligen någon gång testat sin snabbhet mot andra, det som motsvarar 100 m på olympisk tävlingsnivå. Oavsett från vilken världsdel man är ifrån så kan man utöva löpning. Förutom ett par skor, i några länder har de inte ens det förvisso, så behöver du inget annat för att börja springa. I tävlingssammanhang krävs en bana, ett par spikskor och ett startblock som finns på arenan om du är sprinter. Inom medel/långdistans räcker det med en bana och ett par spikskor. I flera av de framstående afrikanska länderna finns inte ens det på de flesta platser men de kan ändå mäta sig mot varann och talang kan upptäckas. Löpning, både 100 m och längre, där ser man väldigt tydligt om man har en grundtalang för det eller inte. Och har man en grundläggande talang kan man sedermera med träning nå riktigt långt, speciellt inom medel/långdistanslöpning där ens slutgiltiga nivå kan avgöras av ens träning. Löpning är en av de enklaste idrotterna att förstå när det gäller själva grunden i det. Först till mållinjen vinner. Det är också därför som friidrott är en global idrott där länder från alla jordens länder deltar. På OS i Tokyo deltog idrottare från totalt 206 olika länder. I friidrotten deltog totalt 196 länder!! Det skall sägas att en del länder får en speciell inbjudan om de inte har någon kvalad idrottare enligt World Athletics kvalregler men det är ändå den idrotten som har flest deltagande länder. Siffran för Paris 2024 kom för ett par dagar sedan och över 200 länder kommer ha minst en deltagare till start i årets olympsika spel.

Medan Sverige totalt placerade sig på en 23:e plats i medaljlistan vid OS i Tokyo så slutade friidrotten på en delad 10:e plats med Norge tack vare guld för Armand Duplantis och diskusdubbeln som Danel Ståhl och Simon Pettersson stod för. Räknar man poäng för de åtta främsta placeringarna (8-7-6-5-4-3-2-1) så kom Sverige med 27 poäng på en 18:e plats.
Totalt tog 43 olika nationer en medalj inom friidrotten vid OS i Tokyo i totalt 48 grenar.

För att få lite perspektiv så fördelades simningens medaljer i Tokyo, en annan stor olympisk idrott, mellan 21 nationer på 37 olika grenar medan senaste OS i skidor såg 9 länder beslagta medaljer i 12 discipliner där två av nationerna tog mer än hälften av alla medaljer.
Den dominerande nationen vid OS i Tokyo inom friidrotten var USA. De tog totalt 26 medaljer, d.v.s mer än dubbelt så många som Sveriges medaljskörd totalt och de gör det via att skicka alla aktiva som är uttagningsbara. De har lyckats skapa en framgångsrik olympisk anda trots det (eller tack vare?) och hittat ett framgångsrecept som gör dem bäst i världen och bättre än hela Sveriges olympiska trupp totalt sett när det gäller medaljer. Finns det i deras trupp exempel på aktiva som med Sveriges principer inte tas ut men som sedan vid ett eller två mästerskap senare tar medalj? Garanterat! Den som har lite extra tid nu i sommar får gärna ta tag i den undersökningen.
 
Samtidigt som friidrotten är enkel ibland så är den samtidigt komplex att förstå eftersom att den är så mångfacetterad med så många olika grenar där det är otroligt svårt att vara expert på allt, både som tränare och som observatör. Hur man kvalar in till mästerskapen har också blivit lite mer komplicerat men är egentligen inte allt för svårt att förstå men det kan krävas en ordentlig förklaring som därför kommer här.

World Athletics har bestämt ett antal i varje gren som man vill ha med på mästerskapen. Det är ungefär som när FIFA säger att man vill ha 48 lag på VM i fotboll eller UEFA säger att man vill ha 32 lag på EM i fotboll, för övrigt inget som brukar starkt ifrågasättas. Hur ofta händer det att man inte sänder ett inkvalat lag i dessa mästerskap?

World Athletics vill använda sig av det rankingsystem man har byggt upp där en av anledningarna är att man vill kvalitetssäkra tävlingarna - man se till att allting går rätt till och att det inte fuskas. Därför är tävlingarna graderade i olika nivåer som gör att man kan ställa speciella krav på de högsta nivåerna av tävlingarna som ger mest poäng. Framförallt i Europa är detta ganska väl reglerat via EAA (Europeiska Friidrottsförbundet) som tar hand om nivå B-D via sin sanktionsansökan.  Man vill att 50 % av deltagarna ungefär skall kvala in via en satt kvalgräns medan hälften skall gå på rankingen. Detta gör att en idrottare med stjärnstatus inte behöver tävla sig in via rankingsystemet utan är hen tillräckligt bra så kan det räcka med en tävling där hen klarar kvalgränsen. T.ex om personen varit skadad och kanske inte hinner göra det antal tävlingar som annars krävs.  Kvalperioden nu mer är ett år för mästerskapen. Exempelvis så startade den olympiska kvalperioden för OS i Paris 2024 den 1 juli 2023 och avslutades den 30 juni 2024, alltså den sista dagen på SM i Uddevalla. Den sista helgen var för övrigt för de flesta nationer vigd till nationella mästerkap. I vissa grenar är det bara positivt med ett nationsmästerskap sista kvalhelgen medan det i medel/lång oftast bjuder på sämre förutsättningar för att kvala då det är svårt att göra ett resultat på samma nivå som galacirkusen med gott motstånd och bra farthållning. SM ger dock rätt mycket placeringspoäng och är av den anledningen intressant även för löparna.

För vår del så kommer mycket här handla om hinder så vi tar den grenen som exempel. Till VM i Budapest så skärpte World Athletics kvalgränsen från 8:22.00 ner till 8:15.00. Vid OS i Tokyo var den alltså 8:22.00 vilket tre svenskar klarade. Man har velat ha 36 löpare med, så man kan skapa tre försöksheat med 12 personer i varje. Detta är också skärpt från Tokyo 2020 där man hade 45 platser att tävla om. Både tidsmässigt och antalsmässigt har alltså allting skärpts sedan OS i Tokyo från World Athletics sida, något som alla måste anpassa sig till.

Gör du under 8:15.00 under kvalperioden  så är du alltså klar för OS i Paris i World Athletics perspektiv. Vi har i Sverige  haft en nominingsgräns, som vi kommer prata om i ett annat inlägg, men bara att ha gjort den innebär alltså inte att man automatiskt kan tas med till OS med 100 % säkerhet då den för hinder är på 8:15.51, alltså 51 hundradelar över WA:s gräns. I andra grenar kan nomineringsgränsen vara bättre än World Athletics kvalgräns, exempelvis 800 m där WA har haft 1:44.70 men nomineringsgränsen har varit 1:44.61. Gör man inte 8:15.00 eller bättre så gäller det först och främst att komma in på rankingen, annars kan man inte tas ut. På hinder så krävs tre tävlingar för att få ihop sin ranking. De flesta andra grenar har 5 tävlingar men hinder kan man inte tävla lika mycket på. Det gäller även 5000 m har World Athletics kommit fram till  så där är det tre tävlingar. I de allra längsta löpgrenarna gäller två resultat för att få ihop sin världsranking.

Rankingsystemet är uppbyggt som så att man samlar poäng på ett antal olika tävlingar, som sagt på hinder gäller tre tävlingar.

För att kvala in till OS i Paris på rankingen så krävdes när allt summerades sista kvaldagen 1206 poäng. Till slut efter att bland annat Sverige sagt sitt och beslutat att hinderlöparna, i deras ögon, inte var värda att delta i Paris, så sänktes den till 1186. Nu skall vi se hur man får poäng. Man räknar ihop poängen från ens tre bästa tävlingar (de tävlingar som genererar högst total poäng) och dividerar det med tre.

Man får poäng på två olika sätt.

A) Poäng baserat på tiden man springer.

B) Poäng baserat på placering i tävlingen och vilken nivå tävlingar har.
 
 
En tid på exempelvis 8:20.00 ger alltid samma poäng oavsett om den är gjord på en liten tävling på Slottsskogsvallen eller på Monacos Diamond League. Det enda som krävs är att tävlingen har så kallad WRC-status vilket gör att den minst har F-status. Detta är en typ av sanktion man söker 80 dagar innan. En tävling i Sverige kan arrangeras utan denna status men man har då inte möjlighet att få rankingpoäng. Detta gäller oavsett om man har nationell sanktion eller distriktsanktion. För att få WRC-status behövs dock en nationell sanktion (kallas central sanktion på friidrottsspråk).

8:20.00 är värt 1167 poäng och som sagt är den alltid värd det oavsett nivå på tävling bara den har WRC-status. Vi behöver ju dock upp i minst 1186 poäng har vi konstaterat. I snitt så saknar vi alltså 19 poäng för att kunna kvala in till OS i Paris om vi har tre tävlingar där vi sprungit på 8:20.00.

Tävlingar arrangeras generellt i A-F-nivå men det finns också fyra högre nivåer. Kort förklarat så är de graderade enligt följande.

OW: OS & VM
DF: Diamon League (finalen)
GW: Diamond League (officiella grenar) och bland annat IVM
GL: Area Championships d.v.s EM för friidrottare från Sverige.

A: Tävlingar närmast under Diamond League. Finns ingen i Sverige. Paavo Nurmi Games i Finland är dock en sådan där Sverige representerats på hinder senaste åren.
B:  Ytterligare en nivå som generellt inte finns i Sverige med ett undantag. Nämligen nationella mästerskapen som gick nu sista kvalhelgen.
C: Här återfinns alla våra Folksam GP med undantag för Borås som är D.
D) Detta är den lägsta nivån man söker sanktion för hos European Ahtletics. Denna nivå är flexibel och det krävs inte superstor budget om man exempelvis bara vill göra någon separat gren.
E) Varje nationsförbund kan uppgradera några tävlingar från F till E. Exempelvis var Bottanarydskastet E och det finns ytterligare några tävlingar.
F: Detta är grundnivån av tävlingar och egentligen alla tävlingar som vill erbjuda sina deltagare möjligheten att bland annat kvalificera sig till juniormästerskap bör ha den. Det inkluderar då givetvis seniormästerskapen.
 
5000 m och 3000 m hinder har ett speciellt poängsystem där poängen för placeringarna är lägre än för grenar med fem tävlingar. Så här ser den ut:

Värt att notera är också att man delar ut poäng även i försöksomgången till OS och VM. Det vill säga man kan få poäng för både försök och final. I exempelvis Simon Sundströms fall så är hans näst högsta poäng det senaste året 1246 poäng från loppet som tog honom till en VM-final i Budapest där han sprang på 8:20.10. Han fick 1166 poäng för sitt resultat och 80 poäng för att han tog sig till final på placering.

Generellt om du är på gränsen så behövs C-nivån för att kvalificera sig för ett globalt mästerskap skulle jag vilja påstå. Det kan absolut gå med någon D-tävling också men C eller högre är viktig. Som synes ovan så ger en seger i en C-tävling 50 poäng. Kombinera det med poängen för 8:20.00 (1167) och du får 1217 poäng. Det vill säga över det snitt på 1206 poäng som krävdes den här gången initialt för kval till OS i Paris medan 1167 poäng plus 35 poäng för seger i en D-tävling ger 1202 poäng, d.v.s under snittet som krävdes den dagen rankingen stängde till OS i Paris.

Den utav de svenska hinderlöparna som sist tog sig in på rankingen till Paris var Leo Magnusson som i och med sin seger på 8:22.03 på SM säkrade sin uttagningsbara plats. Vid ett långsammare lopp hade han inte kunnat kvala in överhuvudtaget till Paris på egen maskin och då hade inte SOK behövt ta ställning till hans deltagande överhuvudtaget. Att rankingen är så viktigt och nivån på tävlingar så viktig gör att de aktiva tvingas ut och tävla i Europa. Eftersom nivån på hinderlöpare ur ett internationellt perspektiv varit så bra (enda grenen där tre aktiva, ja till och med fyra, kvalificerat sig till det globala mästerskapet nu) så har de kunnat komma in på framförallt A-tävlingar och i något fall även Diamond League (Simon Sundström efter sin VM-final 2023 och sedermera personbästat på 8.18 i Zagreb).

En länghoppare kan alltid ladda på maximalt och försöka hoppa långt i varje tävling (teoretiskt, jag vet att motstånd m.m så klart påverkar här också) men en hinderlöpare måste ibland göra en taktisk avvägning hur fort de skall gå i loppen. Även kopplat till rankingsystemet för att se till att säkra en tillräcklig poäng till mästerskapet. Detta gör också att det inte går att toksatsa i varje lopp då man, vilket vi kommer se i den här genomgången i senare kapitel, inte är möjligt då man har så få möjligheter att springa fort. I grenens karaktär ligger också att man straffas på ett annat sätt än slätlöpning på att gå ut för fort då man har ett antal hinder även på slutvarven att ta sig över. Är man då trött kommer man att tappa mer tid.

Text: Per Skoog